Jag är äldst av alla..typ.
Nu är sommaren i princip helt slut. Jag har börjat nian, har fluffigt hår och är kär i en sjua. Eller nej, jag är inte kär i en sjua, men jag tyckte att det lät lite roligare. Det har slagit mig att vi är äldst på skolan nu. We have liksom nothing to fear. Vi kan göra typ vad vi vill och om någon liten människa sätter sig emot kan vi bara säga "öh du, jag är äldst så haha". Nej, så kommer jag aldrig göra, men det vore kul att få chansen. Det är bara ynka ett år kvar tills jag lämnar Blåklintskolan för gott. Så jävla skönt, att få börja på en ny skola, träffa nya människor och liksom börja leva. Fast ändå lite sorgligt, jag har ju ändå gått på skolan i 9 år. Jag kommer sakna dom roliga (läs smygbögiga^^) pojkarna och dom jobbiga tjejerna i åttan och dom gulliga små pojkarna och fula tjejerna i sjuan. Men det är smällar man får ta, jag kommer ju överleva utan dom ändå. När jag tänker efter lite till så ska det bli förbannat skönt att börja gymnasiet.
Men nu, tack för mig.
Riktigt kort inlägg, men jag hade inget intressantare att skriva.
Men nu, tack för mig.
Riktigt kort inlägg, men jag hade inget intressantare att skriva.
Funny Bunny is going to wear pants with hängslen.
Jag har bestämt mig för en sak. Nämligen att jag ska sluta skriva så tråkig saker i den här bloggen. Jag ska bli en KUL bloggare! Japps, det ska jag sannerligen. Så från och med idag, fredag, är det slut på att varenda inlägg handlar om något deprimerande. För det är seriöst inget kul, har jag nu upptäckt, att läsa om mina problem. Det är ju ingen som kan göra något åt det ändå. Så nu är det slut på sån skit. Jag håller det för mig själv istället.
Vi kan ju börja med något kul, redan i det här inlägget. Såsom att jag ska på Nykvarnfestivalen idag och imorgon. Det ska bli roligt. Jag ska dit med Ella, Jomme och Go. Och jag ska få se [ingenting] på riktigt!!!! (jag vet att det är strikt förbjudet och fult att använda mer än ett utropstecken, men skit samma). Det är ju liksom..shiet..wow :D:D, underbart helt enkelt. Förlåt för mitt något för exalterade grejs där. Och så är Maia Hirasawa där också, hon är bra hon med. Och Lillasyster, kanske inte så bra, men ändå. Fräsigt. Jag ska fota en massa. 20 spänn på att min kamera kommer bli stulen eller något, bara för att jäklas med mig.
Appropå att jäklas med mig, så vill jag ha ett par hängselbyxor med stuprör. Jag hittar det fan nowhere. Man tycker ju att HM borde ha, och det har jag faktiskt sett på en blogg att det finns. Men icke. På Solo i Linköping fanns det visserligen ett par hängselbralls, som var fina. Inte direkt så som jag ville ha dom, men ändå fina. Dom var bootcut I believe och så var det där som är på magen, som man sätter hängslena på rätt lågt med. Fast dom var från Lee och kostade 1300 kr. Som hittat! Nej, jag får väl söka vidare. Jag skulle ju kunna anstränga mig mer för att hitta ett par men...nej.
Men nu, tack för mig.
'Btw, om ngn vet var det finns hängselbyxor med stuprörsmodell, så tell me tack.'
Not so easy.
Jag är så rädd. Så rädd för att få ett så kallat "återfall". Så fort jag känner en tendens till att må lite dåligt så får jag panik och stänger in mig på mitt rum. Sen sitter jag där och lyssnar på musik och hoppas på att det går över. Det brukar gå över, men det försvinner aldrig helt. Och det värsta är väl egentligen att jag aldrig pratar med någon om det. Jag vill, men det går bara inte. Det är så jävla svårt. Och dessutom har jag ju väldigt lätt för att gråta så liksom om jag skulle prata med någon om det skulle jag ju gråta mig igenom hela konversationen. It sucks to be me sometimes. Seriöst, ibland önskar jag så förbannat mycket att jag vore någon annan att jag blir rädd för mig själv. Fast ändå är jag en rätt glad och underhållande person. Men sen så fort jag blir ensam så blir jag som en helt annan person, en osäker och tystlåten person som sitter i sin ensamhet och tycker synd om sig själv. Det, om något mina vänner, är tragiskt.
Jag förstår inte det där med känslor and stuff, det är ju bara onödiga grejer. Och helt ärligt så tror jag inte att någon kan bli helt lycklig. För alltid finns det något som inte är 100 procentigt bra. Det är säkerligen många som är näst intill helt lyckliga. Men så finns det ju också många som inte är ett dugg lyckliga. Jag är nog någonstans där i mitten, lite mer åt icke-lycklig hållet kanske. För jag menar jag har ju underbara vänner (eller ja, 2 st egentligen men ändå) och en bra familj som älskar mig. Men sen så kommer det där som handlar om själva mig, det är det den hela lyckliga biten faller på. Alltså att jag inte är lycklig med mig själv och att jag mår dåligt ibland etc. Jag skulle vilja känna på hur det är leva men att vara fullständigt nöjd och lycklig över mig själv en gång. Bara för att se hur det känns. Och vem vet, jag kanske skulle inse att det kanske är bättre att ha en bra familj och bra vänner än att vara nöjd med sig själv och inte ha det så bra på dom andra punkterna. Även om det var så, så är det jobbigt att aldrig kunna känna att man älskar att vara jag.
Men nu, tack för mig.
(Relativt kort blogg idag, men det gör inget)
Jag förstår inte det där med känslor and stuff, det är ju bara onödiga grejer. Och helt ärligt så tror jag inte att någon kan bli helt lycklig. För alltid finns det något som inte är 100 procentigt bra. Det är säkerligen många som är näst intill helt lyckliga. Men så finns det ju också många som inte är ett dugg lyckliga. Jag är nog någonstans där i mitten, lite mer åt icke-lycklig hållet kanske. För jag menar jag har ju underbara vänner (eller ja, 2 st egentligen men ändå) och en bra familj som älskar mig. Men sen så kommer det där som handlar om själva mig, det är det den hela lyckliga biten faller på. Alltså att jag inte är lycklig med mig själv och att jag mår dåligt ibland etc. Jag skulle vilja känna på hur det är leva men att vara fullständigt nöjd och lycklig över mig själv en gång. Bara för att se hur det känns. Och vem vet, jag kanske skulle inse att det kanske är bättre att ha en bra familj och bra vänner än att vara nöjd med sig själv och inte ha det så bra på dom andra punkterna. Även om det var så, så är det jobbigt att aldrig kunna känna att man älskar att vara jag.
Men nu, tack för mig.
(Relativt kort blogg idag, men det gör inget)
Tvångstankar som leder till tragiska men fina drömmar
Ibland vill min hjärna sprängas av överhettning. Jag tänker alldeles för mycket. Skratta inte nu, jag kan faktiskt tänka om jag vill. Och när jag väl tänker så gör jag det för mycket. En enda liten tanke om typ en bil kan utvecklas och bli en fet tanke om att bilen kanske är jätteensam och skäms för hur rostig den har blivit med åren. Det är ganska jobbigt. För när jag tänker sådär mycket går hjärnan upp i varv, och sen när jag tänkt klart så är jag helt slut. Och så blir jag trött och ledsen. Wierd är rätt ord för skiten. Oftast tänker jag på jobbiga saker. Saker som får mig att tänka efter lite till och sedan får mig att må dåligt för en stund. Man skulle nog kunna kalla dessa tankar för tvångstankar. För om jag inte utvecklar vissa tankar går jag och känner mig konstig och till slut blir jag så förbannad på att något påminner mig om att det är något jag glömt. Och så känner jag mig tom om jag inte tänker också. Jag tror faktiskt inte att det finns något botemedel för detta kraschade system i min hjärna. Men om någon vet något får ni gärna tipsa mig. Det enda som dämpar det hela lite är att lyssna på deprimerad kärleksmusik, såsom Håkan Hellström och dylikt, på riktigt hög volym(, metal såsom Korn och Linkin Park kan fungera vissa gånger också). Men det kan jag inte alltid göra, för då är det alltid någon som störs av det. Att skriva på min berättelse kan också funka för en stund, för då kan jag tänka mig bort i någon annans liv och glömma bort mig själv för en liten stund. Fast jag har lostat min inspiration just nu, så det är onödigt att ens försöka med det.
Ett annat lustigt fenomen är att jag aldrig är riktigt glad. Eller glad är klart jag är ofta, men inte riktigt sådär superduperglad så att liksom allt är underbart. Utan mer bara glad. Det är alltid något som fattas känns det som. Hemskt. Det tråkiga är även här att jag inte tror att det finns något botemedel. För jag vet ju inte ens själv vad det är som fattas. På tal om gladhet och sånt där så drömde jag en väldigt bra dröm härom dagen. Eller den var inte bra utan mer tragisk.
Det var så här; Jag hade allt jag ville ha. Jag bodde i ett stort fint hus, om jag bodde där med en eller båda mina föräldrar är ännu oklart, jag bara bodde där helt enkelt. Och jag hade även min underbara lillebror Dante och min underbara syster Lina. Och så hade jag fått ett till syskon, det var en lillebror och han hette tydligen Douglas. Jag var även tajtare än någonsin med Ella, min bästis. Jag och Jomme var jättebra kompisar. Och så hade jag världens underbaraste pojkvän, jag vet precis vem det är, han finns på riktigt. Men jag nämner inga namn. Jag ger er bara en hint; het emo. Ella kanske förstår. Men men åter till drömmen. Jag hade lagom med pengar, som räckte till det jag ville ha. Jag var snygg, offcourse. Och hade den perfekta kroppen som alla små tonårsflickor suktar efter. Det var inte riktigt allt, men för att ge er en bild av det hela så skrev jag lite grann av det. Sen vaknade jag och insåg att det inte var så, då fick jag som en klump i magen och och så la mig ner och blundade hårt. Jag ville somna igen, för det var den bästa dröm jag någonsin haft i princip. Det tragiska var alltså att jag verkligen inte har det så bra som i drömmen. Det hände inget speciellt i drömmen, utan det var mer en dokumentär om en lycklig tjej. Jag är en konstig människa, faktiskt. Jag vill ha det så, jag vill vara lycklig, och mitt största bekymmer skulle vara om jag bröt av en nagel.
Men nu, tack för mig.
Jag har lagt av med att tipsa om musik nu, med risk för att den musik jag lyssnar på ska bli ännu mer mainstreem än vad den redan är.
Ett annat lustigt fenomen är att jag aldrig är riktigt glad. Eller glad är klart jag är ofta, men inte riktigt sådär superduperglad så att liksom allt är underbart. Utan mer bara glad. Det är alltid något som fattas känns det som. Hemskt. Det tråkiga är även här att jag inte tror att det finns något botemedel. För jag vet ju inte ens själv vad det är som fattas. På tal om gladhet och sånt där så drömde jag en väldigt bra dröm härom dagen. Eller den var inte bra utan mer tragisk.
Det var så här; Jag hade allt jag ville ha. Jag bodde i ett stort fint hus, om jag bodde där med en eller båda mina föräldrar är ännu oklart, jag bara bodde där helt enkelt. Och jag hade även min underbara lillebror Dante och min underbara syster Lina. Och så hade jag fått ett till syskon, det var en lillebror och han hette tydligen Douglas. Jag var även tajtare än någonsin med Ella, min bästis. Jag och Jomme var jättebra kompisar. Och så hade jag världens underbaraste pojkvän, jag vet precis vem det är, han finns på riktigt. Men jag nämner inga namn. Jag ger er bara en hint; het emo. Ella kanske förstår. Men men åter till drömmen. Jag hade lagom med pengar, som räckte till det jag ville ha. Jag var snygg, offcourse. Och hade den perfekta kroppen som alla små tonårsflickor suktar efter. Det var inte riktigt allt, men för att ge er en bild av det hela så skrev jag lite grann av det. Sen vaknade jag och insåg att det inte var så, då fick jag som en klump i magen och och så la mig ner och blundade hårt. Jag ville somna igen, för det var den bästa dröm jag någonsin haft i princip. Det tragiska var alltså att jag verkligen inte har det så bra som i drömmen. Det hände inget speciellt i drömmen, utan det var mer en dokumentär om en lycklig tjej. Jag är en konstig människa, faktiskt. Jag vill ha det så, jag vill vara lycklig, och mitt största bekymmer skulle vara om jag bröt av en nagel.
Men nu, tack för mig.
Jag har lagt av med att tipsa om musik nu, med risk för att den musik jag lyssnar på ska bli ännu mer mainstreem än vad den redan är.
Mainstreem kan dra åt helvete.
Allt blir mainstreem. Det sucks hard. Liksom hela indie/pop-världen blir ju helt krossad nu när alla kommit på att indie och pop är en cool grej. Vart ska nu alla orginal med indie/pop/alternativ stil ta vägen då? Ska vi bara acceptera att hela samhället tar över eller vad. Emmabodafestivalen ska ju till och med lägga ner för att det har blivit så "inne" med indie. Det är ju skamligt för fan. Och vem har vi att skylla på för dessa hemskheter. Jo, jag tycker att en stor del av anklagelserna borde gå till Allsång på Skansen. För dom tar dit nya färska artister som inte skulle direkt slagit igenom utan en sån grej som Allsång. Ztv borde ha lite skit också, för dom har börjat visa såndär underbar musik. Det känns hemskt. För ibland känns det verkligen som om man håller på att drunkna i mainstreem-träsket.
För övrigt har jag beställt kläder för 3000 kr från mitt kära HM. Jag längtar tills dom kommer. Det ska bli så jäkla skönt med lite nytt. Jag har även fått veta att jag i födelsedagspresent av min mormor ska få åka in till Linköping med henne och handla kläder/skor/diverse för typ 3000 kr. Jag fyller ju i oktober, så det är lite lagom innan jag har tröttnat på alla nybeställda HM-kläder. Jag behöver nya skor med, eller behöver och behöver, jag känner att jag vill ha. Men det är ordnat, jag ska få ett nytt par.
Idag blev det inte så mycket skrivet men men. Det gör ingenting tycker jag.
Men nu, tack för mig.
För övrigt har jag beställt kläder för 3000 kr från mitt kära HM. Jag längtar tills dom kommer. Det ska bli så jäkla skönt med lite nytt. Jag har även fått veta att jag i födelsedagspresent av min mormor ska få åka in till Linköping med henne och handla kläder/skor/diverse för typ 3000 kr. Jag fyller ju i oktober, så det är lite lagom innan jag har tröttnat på alla nybeställda HM-kläder. Jag behöver nya skor med, eller behöver och behöver, jag känner att jag vill ha. Men det är ordnat, jag ska få ett nytt par.
Idag blev det inte så mycket skrivet men men. Det gör ingenting tycker jag.
Men nu, tack för mig.
