Santa Claus forevah god damn it! *fniss* Nej, herregud jag är störd.
Jag älskar Carlings! Jag vet inte varför. Jag köper ofta kläder där, men inte alltför ofta. Det är dyrt där inne och det finns förmodligen nästan likadana kläder inne på HM, men ändå så vill jag köpa något där inne på Carlings. Jag är en tönt som egentligen borde stängas in, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag var normal heller.
Det känns lite vemodigt att julen går så fort. Jag menar man hinner ju knappt med i svängarna. Det bara svischar till och så ligger man där i sin säng och tänker "Jaha, och så var ännu en jul slut". Och även att jag älskar julen så kan jag inte säga att det är som förr. Då älskade jag julen mer än något annat och det var det ända jag såg fram emot under året. Då var allt så spännande och man fick så många julklappar. (Jag får fortfarande mycket julklappar, men det kändes mer när man var mindre). Förr så var allt så...speciellt. Nu är det inte lika speciellt, julen har blivit så överskattad och överdriven på något sätt. Och så har jag börjat tänka på att jag blir äldre. Jag menar att, snart är jag vuxen (woho, vilken upptäckt!) och då kanske inte jag kommer fira jul hos farmor längre. Släkten kommer kanske inte att fira jul tillsammans. Jag kommer ju förmodligen att skaffa familj och vad händer då? Jo, då kommer jag, min man och vårt barn att fira med mina/hans föräldrar (aka ungens mormor /farmoroch morfar/farfar). Inte fan sitter vi då hemma med hela tjocka släkten och firar med gammelmormor och gammelmorfar. Även om jag så gärna vill att det skulle vara så, så måste jag nästan inse verkligheten och förstå att det inte kommer bli så. Jag vill vara barn föralltid, nej nu ljög jag, men jag vill vara barn på julen! Jag vill alltid vara hos farmor och sitta och njuta av när alla sitter och skämtar om varandra. Det är det bästa för mig. Jag vill alltid ha det så!
Men innerst inne vet jag så väl att när jag växer upp och skaffar egen familj så kommer det att ändras. För då är det jag som är vuxen. Då är det jag som har ansvaret. Då är det mina (mitt) barns och dess kusiners uppgift att sitta framför julgranen och sukta efter julklapparna där under och förväntansfullt vänta på tomten. Det är deras jobb då. Min uppgift, det är att hjälpa till att plocka bort disk och köpa julklappar, trots att jag helst skulle vilja sitta där bredvid barnen och vänta på tomten. Sorgligt men sant, enligt mig.
Tack för mig.
Vår julskinka har rymt. Med rumpan blank av fett.
Till och med att köpa julklappar är kul. Eller i och för sig slösar man ju bara pengar på varandra. Men så ska det vara! Det är ju jul. Fast det är förbannat svårt att hitta på juklappar. När man frågar vad folk vill ha så är dom bara jobbiga och svarar typ "nejmen inte ska du väl behöva köpa något till lilla mig" eller "Äh, köp vad du vill, det är tanken som räknas". Men vafan, säg vad ni vill ha herregud. Det är väl bara att slå till med något. Och om man prompt inte vet vad man vill ha så slå till med att önska er en bok eller en penna eller något. Det är inte svårt, det är bara att säga ett ord. Ett substantiv, det blir enklast så.
Det känns lite kul i år faktiskt, för jag har en känsla av att jag kommer att få "flytta-hemifrån"-saker i år. Inget fel på det, men det kommer kännas annorlunda eftersom man alltid fått leksaker eller presentkort. Och nu är man så stor att man får stekpannor och strykjärn. Jag har ju inte fått något sånt än förstås, men jag har en känsla av att jag kommer få det. Jag chansar på att jag får en stekpanna av farbror Ronny, det vore typiskt honom.
Nu tror jag att jag har tömt mig färdigt på julkänslor. Så nu vill jag bara tacka min familj för att ni gör min jul så bra som ni gör den. (Klycshigt, men det skiter jag i, för det är jul).
Och så, från oss alla (mig) till er alla; God jul!
Tack för mig, nu ska jag gå och lyssna på Regina Spektor.
The dreams in witch I'm dying are the best I've ever had
Jag vet att det alltid kommer finnas någon som inte tycker om en, och någon som pratar bakom ryggen på en. Jag bryr mig inte om det egentligen. Men ibland blir man bara så rädd, för man vet ju aldrig hur många eller vem som tycker illa om en eller pratar om en. Det kanske är jättemånga eller ingen alls. Man vet aldrig. Och det tror jag är ett fett problem hos många, rädslan att veta vad människor tycker om den person man är.
Jag tror att just problemet är så stort hos mig är för att jag är så ensam. Jag har inte många vänner att luta mig emot. Jag har några nära, och det är jag glad för. Men resten av alla då? Det finns ju så oerhört många fler. Och ju mindre människor man har riktigt nära, ju fler finns det ju som kan tycka illa om en. Det är ju det mest logiska.
Jag drömde en dröm häromdagen. Jag drömde att jag skar mig med mina nycklar i halsen. Det var ingen självmordsförsök utan jag skulle ställa mig upp från golvet och satte handen, med nycklarna i, mot väggen. Väl halvvägs så ramlar jag till och råkar av någon sjuk anledning skära mig i halsen.
Jag överlevde. Jag blev glad och ledsen på samma gång då. Anledningen att jag blev ledsen var för att jag hade hört att Gud bjöd alla på kladdkaka uppe i himlen om man kom dit just den dagen.
Han var kär i mig också. Inte Gud, utan Han. Jag var kär i honom också. Vi blev ett lyckligt par och den blodiga drömmen blev en klyschig kärleksdröm. Hemskt men härligt.
Alla borde lyssna på låten Mad world med Gary Jules. Det kan nog vara den bästa låt som gjorts någonsin. Speciellt om man är lite nere. Man mår liksom ännu sämre av låten, men sen blir man lite glad. Sjukt bra är den i alla fall.
Tack för mig.
You bleed just to know you're alive
Jag har börjat tänka igen. Den meningen blev inte som jag ville att den skulle bli. Det jag menar är att min hjärna har börjat gräva ner sig i djupa tankehål nu igen. Jag måste medge att jag har mått relativt bra ett tag nu. Men det är nog för att jag inte har tänkt. Men nu börjar det gå neråt igen. Jag har gått och blivit en såndär parhatande, tragisk och negativ person. Det känns inte speciellt kul. Men det känns liksom som om det inte finns något att må dåligt för längre. Därför känner jag en tom känsla som gör att jag bara mår dåligt. Jag har ingen anledning att må dåligt längre. Jag ska må bra. Jag ska vara glad. Allt har ordnat sig. Jag ska vara glad. Jag ska tamigfan vara glad så in i helvete för det jag har. För jag har mycket. Jag är bortskämd när det gäller familjär (finns det ordet, det borde finnas ett sånt ord, för det låter bra) trygghet och kärlek och även när det gäller materiella saker. Så jag borde vara glad. Men jag är inte glad. Jag hatar ordet glad. Glad är ett hemskt fucking ord. Jag vill vara det, men det går inte. Jag vet inte vad jag ska göra för att fixa till det där. Jag har provat det mesta. Jag har tänkt mycket, jag har tänkt lite, jag har tänkt mittemellan, jag har strulat med folk, jag har låtsats vara glad, jag har inte tänkt alls. Inget fungerar. Jag vet inte vad jag ska göra. Snart får jag nog överlägga att testa ecstasy eller något sånt. Jag behöver hjälp. Men jag vill inte gå till 287 igen. Det hjälpte mig ur det värsta, men det kan inte hjälpa mig att bli glad. Jag vet det. Jag kommer inte att få ut något av det. Men jag vet då inte vem jag ska ta hjälp av. Mina föräldrar kan inte hjälpa mig. They suck när det kommer till att hjälpa mig med emotionella saker. Ella hjälper mig visserligen lite, men hon har ju egna problem att handskas med, och då vill inte jag kommer tjatandes. "Ella, jag är inte glaaahaaad, hjäälp mig", så skulle jag säga med en jobbigt nasal ton. Det vill jag inte. Jag vill kunna vara där för henne. För hon har varit här för mig tillräckligt mycket känns det som. Nu är det min tur.
I alla fall. Det finns ingen annan att be om hjälp. För jag har ingen annan. Det är dom enda jag har. Jag tror att det är det som är mitt problem. Att jag inte har någon mer än dom. Och när inte dom räcker till (det gör dom iofs oftast, men ibland känns det som om jag är girig och vill ha mer), det är då jag känner den där tomma känslan av saknad. Jag har aldrig haft någon mer än dom. Jag har bara haft ytliga vänner som inte bryr sig ett skit om hur man mår. De är lättlurade jävlar som tror att allt är bra jämt. Det är inte bra jämt.
Jag vill lägga mig ner och skrika efter hjälp. Ingen lär komma och hjälpa mig. Men det vore skönt att få ut dom där hjälplösa känslorna once and for all.
Jag vill flytta ut i skogen. Mitt ute i ingenstans. Där skulle jag bara vara. Jag skulle finnas, men på ett sätt ändå försvinna. Det vore förbannat skönt. Ingen skulle ifrågasätta ett skit. Ingen skulle behöva bry sig. Jag skulle inte behöva känna ett krav på att alltid vara glad. Allt skulle på något sätt lösa sig. Jag skulle kunna gråta precis hur mycket jag ville utan att någon skulle fråga vad som var fel. Jag skulle inte behöva duscha eller bry mig över huvud taget om mitt utseende. Jag skulle bli bortglömd. Jag skulle älska allt. Förutom spindlarna som bygger bo i mitt fluffiga hår.
Egentligen vet jag inte varför jag skriver såna här inlägg. Ingen bryr sig ju ändå. Inte en människa. Det är ett bevis på hur ensam jag egentligen är. Tragiskt är ett bra ord för vad det är. Herregud, jag ska lägga ner nu.
Tack för mig.
(Och nej jag är inte ett självmordsbenäget emo som kommer att skära mig i handlederna efter det här, jag är bara en väldigt pessimistisk person)
