Emma

Jag skäms lite nu. Jag tycker nämligen att låten Apologize med Timbaland/One Republic är den bästa låten i världen. Jag vet inte varför men den är genialisk enligt mig. Den är så fin på något sätt. Jag vill bara börja gråta när jag hör den (och ja jag vet att jag är en stor fet tönt). Och jag tycker även att låten The Scientist med Coldplay är sjukt jäkla bra. Det är så fel, för att jag har alltid ogillar Coldplay och jag har aldrig gillat Rnb/hiphop-musik förut. Men som folk redan i tidigare inlägg lär ha märkt så är inte jag den normalaste personen här i världen. Tyvärr.

Men nu, tack för mig.

Kort inlägg, men det gör inget, för jag är också kort.

Jag blir galen! Galen på riktigt! Det här är så jävla in i helvetes fel, så det finns inte. Det ska inte vara så här. Jag är sjuk. Jag borde typ spärras in. Eller nej, så hemskt är det inte, men lite hemskt är det allt. Han är ju för fan liiiiten! Det är en sak om han var lite liten, men nu är han ju jätteliten. Men han är ju så jäkla förbannat söt. Och det pirrar i mig. Så fort han är i närheten får jag panik och kan inte prata, eller göra något annat, normalt. Folk kanske inte märker det, men inom mig är det en miniverision av tredje världskriget. Så mycket turbulens blir det när mannen är i närheten Eller nej, jag kan ju för fan inte ens kalla honom för man! Pojke, är det rätta ordet, eller barn. Fel fel fel. Usch. Jag har inte insett det för idag egentligen. Innan har det mest varit att jag tyckt han är fräsig och söt. Men nu...ja nu jävlar tar det fart.

Fast det är lite komiskt faktiskt. För jag har länge gått och undrat varför jag inte blir kär eller förälskad som jag blev förr. Jag har nämligen inte varit "kär" eller vad man ska säga på ungefär ett år. Inte ens pyttelite söt-kär har jag varit. Men det är för att jag under min period där jag mådde väldigt dåligt var sjukt kär i en person. Och efter det så har jag förknippat kärlek med något jobbigt som man enbart mår dåligt av. Men i alla fall. Jag har som sagt velat bli lite småkär sådär. I en människa som jag åtminstone kan ha ett realistiskt förhållande med. INTE I EN POJKE! Som dessutom nästan pratar i falsett på grund av the almighty målbrott. Och som dessutom alltid har med sig något ätbart till skolan, t ex en banan i ett bananfodral eller en Risifrutti Drink-it. Jag menar hur gay är inte det om man är kille, och går i skolan, nuförtiden. I och för sig kanske han blir väldigt hungrig om han inte äter mitt på dagen, så det kanske är bra, med tanke på att han är smal som en grankvist. Men han är ju så jävla söt. Och hans bruna ögon är så fina, inte som vanliga bruna ögon, utan mer typ hazel-eyes. När man kollar i dom drunknar man nästan (jag ursäktar den hemskt hemska klyschan). Men fy fan vad det är fel. Och det här är första gången jag officiellt  "kommer ut" med att jag gillar honom. Men jag kommer inte skriva vem han är eller vad han heter. Det är för pinsamt. Inte för att någon som känner honom någonsin skulle läsa det här, men ändå. Och Ella, om du läser det här, jag slår vad om att du skrattar halvt ihjäl dig av min halvtaskiga kärleksförklaring. Haha. Herregud.

Som sagt, jag blir galen.

Men nu, tack för mig.

Jag retar mig på väldigt mycket kom jag på igår kväll när jag skulle sova. Jag gjorde tillochmed en liten lista i mitt huvud på saker som irriterar mig.
Det värsta som finns är:
- Fnitterfittor (såna där blonda flickor som fnissar och fnittrar och gråter över att det inte finns eluttag till deras plattänger i skolan)
- Folk som inte kan stava till lätta saker! De som skriver dej (dig), e (är), o/å (och) osv. alltså.
- Wannabe-gangstahs
- Negerkepsar! Och folk som tror att de är något när de har kepsarna på sig.
- CS/wow/bf/annat-fjant-spels-nördar
- Folk som inte kan klä sig normalt
- Såna som inte har humor
- Hemkunskapsläraren Cecilia Äckel Kräääääääääääääääääään
- Humor/musik som innehåller stönande sexljud och liknande
- Stickiga kläder
- Cityakuten
- Wannabe-emos
- Djur
- HipHop
- Grammatiska fel (jag gör säkert också sådana, men jag hatar det ändå)
- Östgötska
- Och jävla massa annat

Jag borde nog inse att jag egentligen är en väldigt hatisk person. För det finns faktiskt inte mycket som jag gillar. Jag antar att jag är så sjuk och egen att jag blir bra.

Helt appropå så vill jag lära mig spela piano! Våran musiklärare Sharo brukar spela för henne och då slumrar jag in och landar i drömmarnas land där jag sitter och spelar piano. Det är jättefint och vore asfräsigt att kunna spela.

Och så vill jag pierca mig och tatuera mig. Piercingarna ska vara som på bilden nedan (prickarna föreställer piercingar). Tatueringarna vet jag inte var jag vill ha än. Jag såg en tjej och en kille på tåget till Norrköping häromdagen. De var skitsnygga båda två! Jag vill se ut som den tjejen och vill ha den killen som min pojkvän. Fan så lycklig jag skulle vara då. Men eftersom jag har lustig smak så är det väl endast jag i min omgivning som skulle vara lycklig för något sådant. Jag kanske borde sätta ut en kontaktannons i Corren eller något. Det skulle stå "Ensam tjej på 15 år med sjuk/"alternativ" stil söker piercad kille med svart fluffigt hår, som dock inte skär sig lite här och var. Skriv svar till [email protected]. Pussaj och kjamaj Ensam_Tjeja_." Och nej, jag var inte alls ironisk. Det är nog min starkaste egenskap. Att vara ironisk. Den egenskapen kan tolkas både på ett bra och ett dåligt sätt. Jag tolkar den på ett bra sätt. För jag gillar min personlighet. Jag är så jäkla glad över att jag inte blev en fnitterfitta, utan att jag blev en mer sansad (eller..kanske inte, men typ) och smart människa.                                  




Men nu, tack för mig.