Emma

Jag gillar Kristian Anttila. Han är sjukt duktig på att skriva musik. Alla hans låtar är bra på något litet sätt. Hans texter är så...egna och sjuka, på ett bra sätt. Jag älskar honom. Om han inte vore så gammal skulle jag fria till honom. Det värsta är att han börjar synas mer och mer nu. Eller det är väl kanske inte så dåligt för honom, men för mig är det dålig. Dels för att han var himlans okänd när jag började lyssna på honom, och det tyckte jag var skönt. Alltså att det fanns någon som var så bra att han kunde battla (det låter rätt när man säger det, men ser väldigt fel ut när man skriver det?) med Håkan Hellström, som ingen i min närhet riktigt visste om. Men nu minsann, nu ska han vara med på nyhetsmorgon och något program på Barnkanalen. Och snart så ser vi honom på Ztv och Mtv också, om han inte redan är där och leker, och jag bara har missat det. Och då är han plötsligt inte lika bra längre. Det är så mycket bättre med artister som är lite okända, för då känns dom mer personliga på något sätt. Så för ditt eget bästa Anttila, var okänd! För indie-artister ska vara okända, eller lagom okända iallafall. Annars är det inte speciellt indie, tycker inte jag.

Jag hörde förresten på tv igår att Alex Schulman har sagt att om man ska ha en blogg, och vara en riktig bloggare, så ska man minst ha 6 inlägg om dagen. Gud, vad jag skulle få skriva i såna fall. Men jag är ju i och för sig inte ens en riktig bloggare, jag är en liten hobby-bloggare bara, som inte ens har något viktigt att komma med. Men jag gillar att hobby-läsa bloggar också. Ibland läser jag Alex Schulmans blogg, men jag gillar inte den så mycket. Jag gillar Calle Schulmans mer.

Och för er trogna Adamanthea-fans därute (jag vet att det är en, kanske två eller tre, som gillar den, och är intresserade av att läsa mer) så kan jag meddela att jag jobbar på den så gott det går. Det går lite trögt just nu, men jag är i alla fall på sida 24 och det tycker jag känns som en framgång, med tanke på min så kallade skrivkramp.

Men nu får det vara nog, tack för mig.

Jag fick en brochyr hemskickad en dag. Från ett jävla naturbruksgymnasie, Öknaskolan i Nyköping hette det. Där kunde jag utbilda mig till jaktguide eller vaktmästare. Kul..eller kanske inte. Det gjorde att min längtan till att börja gymnasiet blev ännu större. Det är i stort sett allt jag tänker på just nu, alltså vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vill skita i resten av nian och välja en linje och sätta igång pluggandet. Jag vet nästan redan vad jag ska välja. Eller jag har tre alternativ, Estet-Bild och formgivning, Media eller Barn & Fritid. Det lutar just nu åt estet faktiskt. Fast sen lär jag ju hinna ändra mig sisådär 23 gånger innan jag har bestämt mig helt. Jag har till och med klurat ut vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med i framtiden. Dekoratör (en sån som fixar med skyltfönster och sånt), illustratör, joirnalist, bildlärare eller förskollärare (på dagis alltså). Knepigt. Och så vill jag väldigt gärna flytta hemifrån också, men det funkar ju inte, eftersom dels så har jag inga pengar och dels så är jag för liten. Damn. Men men, så fort jag skaffat mig ett jobb och en inkomst jag kan leva av så bär det av till ett eget hem.

Btw så drömde jag en sjukt sjuk (vitsigt^^) dröm härom dagen. Jag drömde att jag var ihop med 50 cent XD Vi bodde ihop i hans gigantiska hus och tillbringade mestadels tiden tillsammans i hans sovrum som var vitt från golv till tak, i hans stora mjuka säng med vita sidenlakan. Riktigt läskigt. Och så hatade jag hans musik så jag förvandlade honom till ett popsnöre, som jag. Kan ni tänka er hur det såg ut? XD En 50 cent med tajta stuprörsjeans, en baggy mössa och typ en uteliggartröja med roligt mönster eller något. Det är ju nästan så man ryser när man tänker på det. Och när vi gick på röda mattan tillsammans såg jag ut som hans lillasyster efter han är så stor (det har jag fått för mig att han är) och jag är så liten och tanig (jag var som Nicole Richie i drömmen). Så alla tidningar skrev att jag var hans okända adoptivlillayster och att vi hade ett incestförhållande. När jag vaknade började jag med att kolla på min kropp om jag verkligen var ett benrangel, det var jag inte och då insåg jag även att jag inte låg bredvid 50 cent i hans hus. Sen la jag mig ner och somnade om. Herregud.


Men nu, tack för mig.

Såhär ser jag ut nuförtiden btw. Det var ju ett tag sen jag la in bilden på mig själv. Rättare sagt i mitt första inlägg ever i den här bloggen.


And we become less than human. There are people who say why oh why oh why. There are other ways die oh why oh why. Poetiskt och sångtextigt värre.

Jag praoar på ett dagis, närmare bestämt Tunets Förskola. Det är väldigt kul. Innan trodde jag att det skulle bli lite tungt med skrikande och tjatiga ungar, men jag hade fel. Barnen är jättemysiga och snälla, dom flesta iaf. Jag har till och med skaffat mig ett eget litet gäng. Det består av min närmaste man och följeslagare Jonathan, sen är den Nora som lurar alla med att verka så oskyldig, men när man minst anar slår hon till, vi har också Lizandra som är väldigt väldigt liten för sin ålder och smattrar med sin tunga när hon skrattar (ja, men kan faktiskt göra det^^) och sist men inte minst har vi Gustav, the little man who loves lampor, han går inte en meter innan han letar reda på en lampa, pekar på den och säger "Lllllaaaa(m)pppa!". Dom är hur fräsiga som helst. Jag skulle utan tvekan kunna arbeta med barn i framtiden. Men nej, jag kommer förmodligen inte att utbilda mig till förskollärare.

Jag har fått kläder av mormor idag också. Jag fick en vit stickad halsduksliknande sak, ett nattlinne (jag gillar faktiskt det, men alla vet ju redan att jag är en tönt) och some underclothes (ursäkta min sexiga översättning). Sen så köpte jag själv typ en tunika som var vit och marinblårandig, den var fin.

Jag har märkt att mina inlägg har blivit allt kortare och mer slarvigt skrivna. Det är inte med min mening det blir så, men jag har helt enkelt inget intressant att skriva just nu. Man kan väl säga att jag har en allmän skrivkramp, för jag har ingen ro till att sitta och skriva alls. Lite ledsamt faktiskt. Men det är inget att göra något åt, utan jag kan väl bara lova att jag ska försöka bli mer ordentlig med mitt bloggande och försöka hitta intressanta saker att skriva om. Jag kanske skulle ta en tidning/bok och slå upp en sida, blunda och peka någonstans på uppslaget och sedan skriva något om det jag just pekade på. Hm..det ska jag prova nästa gång.

Men nu, tack för mig.