Emma

Jag har äntligen fått arslet ur vagnen, så nu sitter jag med hårfärg i huvudet. Det jobbiga med det är att det kliar på ett speciellt ställe, men jag kan inte klia för då blir jag alldeles hårfärgskletig och får gå runt med blåa (svart hårfärg är blå i kletform) fingrar i flera dagar, och det är inte kul. Väldigt frustrerande om jag får säga det själv. Och på tal om hårfärgskletig så råkade jag droppa just hårfärgsklet på min kind. Snacka om att jag gnuggade som en jude för att få bort det. Så om min kind skiftar i blått imorrn i skolan, så vet ni varför. Om det är något jag är riktigt dålig på så är det faktiskt att färga håret på mig själv. Jag kletar alltid överallt och missar alltid någon fläck. Man tycker ju att jag borde ha vanan inne nu efter snart 4 år som icke-blond. I november för fyra år, i sjuan, sen färgade jag håret med permanent färg för första gången, det blev oranget. Jag var så arg på Ella, det var hon som färgade det åt mig. Jag hotade med att lägga mig i hennes säng och kleta ner hennes lakan med hårfärg (grovt hot, eller hur?). Vi skulle på nobelmiddag i skolan den kvällen. Sen dess har jag haft alla möjliga hårfärger. Ljusbrun, kastanjebrun, mörkbrun, blå, blåsvart, brunsvart, röd, brunrött med ljusa slingor, ebenholtssvart (den jag har nuförtiden) och säkerligen någon mer färg. Det är ett under att mitt hår inte har gått av än. Det mår bättre än nånsin och växer som ogräs just nu otroligt nog. Undra om jag någonsin kommer att bli blond igen.

Dagen har varit som alla andra skoldagar. Tråkig, seg, jobbig. Har bestämt mig för vad jag ska skriva om på samlevnaden. Jag ska gräva djupt i ämnet trafficking. Och på engelskan så gräver jag och Madde efter Atlantis.

Fick hem en bok om fred idag också. Man blir så glad när man får paket på posten. Det blev jag idag, tänkte att det kanske var våra smyckesgrejer som kom. Men icke. Det var en jävla bok om fred. Det kommer aldrig att bli fred i världen ändå. Inte så länge alla tänker olika, har olika åsikter, har olika religioner och är jävligt envisa och vägrar ha fel. Så, fred, my ass.

Ikväll ska jag kolla på Idol. Och på onsag ska jag kolla på Greysgreysgreys, total lycka! 


Sveriges två snyggaste män. Säg inte emot. Jag skulle kunna offra varenda kroppsdel (hehe jag skrev kroppsfel först) för en natt eller två med någon av dom, eller båda två samtidigt för den delen. Fast helst Skarsgård, för han är sexigare och verkar mycket mysigare.

Nu ska jag skölja ur hårfärg och kladda lite till.


Emma
 

Årets bästa fuldag. Ja, ni läste rätt. Årets bästa fuldag. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör idag. Åkte in till Linköping med min kära bästa vän och vi satte oss på Espresso House och fikade. Sen gick vi en sväng på stan och båda impulsköpte varsitt par skor. Sjukt snygga, om jag får säga det själv. Och vi bara mådde så bra. Jag mår fortfarande bra. Allt känns så kravlöst och slappt och skönt just idag. Visserligen borde jag städa mitt rum och verkligen färga mitt hår. Men det orkar jag inte. Däremot har jag precis duschat, rakat benen och kletat in mig i body butter. Så nu luktar jag som den allra fräschaste mangon i djungeln (om mangos (parentes i parentesen, om det finns en pluralform av mango?) nu växer i djungeln?). Känner mig obeskrivligt fräsch och mysig. Underbart.

Har jobbat färdigt för säsongen och jag fick ihop en hel del timmar. Känns också skönt! Umgicks med min far och familjen också i helgen, även det var skönt, då jag inte tillbringar alltför mycket tid där. Så allt är bra nu, allt är deg.

Tänkte ringa till min morbror snart, snacka lite med honom. Det var ett tag sen nu. Sen ska jag nog bara dega. Borde laga något att äta, har bara ätit cheesecake och en karlssons fyrkant idag. Vi åt pyttipanna här hemma, och jag hathathatar ju pyttiäckelpanna så jag åt inget. Får bli nudlar eller något annat simpelt känner jag.

Hoppas att den här måbraigheten håller i sig nu ett tag, det behöver jag, och det är jag tamigfan värd.


Emma

Idag har varit en höstdag. En dag då man inser att, jamen tamigtusan det är ju höst nu. Jag blir alltid så illa till mods såna dagar, av någon anledning. (Om jag känner mig själv rätt så lär det komma massa självömkande svammel just nu, vill ni slippa det så kan ni sluta läsa nu). För på hösten brukar jag inse hur ensam jag faktiskt är. På hösten ska man mysa med dom man tycker bäst om, sina närmsta vänner eller sin pojkvän. Jag stöter alltid ifrån mig det myset. Varför vet jag inte. Allt förändras och allt blir helt annorlunda. Alla färger ändras och det blir kallt. Och jag fyller år. Jag kommer ett år närmare verkligheten. Ibland vill jag inget annat än att hoppa över dom här åren och automatiskt bli 25 år. Och ibland vill jag inget hellre än att stanna kvar precis där jag är, inte behöva ta så mycket ansvar för mina handlingar, inte behöva bry mig, bara leva och kunna ta vara på allt roligt. Men för varje år blir man äldre och för varje år räknas man ta nya ansvar, nya åtaganden, nya möjligheter, nya krav sätts och det känns rent ut sagt förjävligt. Jag har nog med mig själv nuförtiden. Jag vill inte behöva tänka på mer än jag redan gör. Samtidigt som man får dåligt samvete över hur man beter sig, när man faktiskt snart är vuxen.

Kanske tänker jag för mycket. Kanske är det just det som får mig att känna mig så ensam. Jag tänker så mycket att jag inbillar mig saker. Inbillar mig att jag är ensam. Men å andra sidan är jag själv mitt enda sällskap, och jag är den enda som orkar försöka förstå sig på mig. Jag lyckas inte, det är jag alldeles för komplicerad för. Eller så försöker jag intala mig själv att jag inte klarar av det, och att jag är en komplicerad människa, bara för att jag inte står ut med mig själv. Står inte ut med att tänka så förbannat mycket på allt, står inte ut med att behöva bli behandlad illa, står inte ut med att behandla andra på ett sätt som jag själv inte står ut med att bli behandlad på, står inte ut med att inte stå ut med mig själv. Såna här tankar får jag alltid på hösten. Precis i början. Sen tonas det ut någon gång efter jul. Jag kommer inte vilja åka hem från USA när det väl är dags för det. Jag kommer inte vilja komma tillbaka till den här förbannade staden där varenda jävel vet något om en och har förutfattade meningar om en. Jag vill komma någonstans där ingen vet vem jag är. Där jag själv kan få avgöra vad jag vill att folk ska få veta. Komma någonstans där jag kan slippa berätta för folk om min bakgrund. Där jag på något sätt kan få börja om som någon jag faktiskt kan stå ut med ett tag. Jag skulle vilja vara vampyr. Få gå runt och döda/äta människor lite på måfå. Blod är ju dock äckligt, så det skulle kanske inte bli så lyckat ändå. Men det vore väldigt soft (ja jag ser för mycket på True Blood, har hittils ägnat ca 5 timmar av min dag till det).

Jag tror fan att jag behöver någon som kan få mig på andra tankar. Innan jag gräver ner mig i mina egna. Fast just nu behöver jag mat. Jobbigt att skriva på fastande mage.

Emma

Jag är hemma. Fick sluta cirkus 40 minuter tidigare idag. Underfuckingbart. Det är guld värt när man är tjurig, trött och bara vill hem. Dock kom jag ju hem med en fet hög med läxor också. Men det är väl baksidan med det hela antar jag. Skoldagen började bra. Fick reda på lite FN-rollspelssaker. Jag ska representera högstatuslandet Ryssland (hehe ryssemma) tillsammans med Sofia (som jag alltid tycks hamna i samma grupp som, lärarna verkar tycka att det funkar bra!) och Linus, vår egna nationalencyklopedi. Det kommer bli bra. Pälsmössor och knallrött läppstift är obligatoriskt. Senare på dagen blev jag bara så nedstämd helt plötslig. Tjurig och dan. Kände att allt bara sög, och ville gå hem. Hungrig var jag också. Men jag var ambitiös och duktig och bytte ut kursen Människan socialt och kulturellt mot Engelska C. Men jag är fortfarande på dåligt humör. Arg, irriterad, huvudvärk, ledsen, trött och opepp på allt i hela världen. Men måste ändå sätta mig och plugga. Vill ej. Önskar att jag slapp alt. hade en slav som kunde göra det åt mig.

Hade fått ett brev från pliktverket när jag kom hem. Det stod "Vågar och vill du göra något annorlunda?", nej det vågar/vill jag inte. Även om jag skulle vilja och faktiskt våga så har jag varken den rätta fysiken eller psyket för det. Lite träligt läge så att säga.

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Jag har sett kärlek från båda sidor nu,
från och ge och ta och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag jag förstår inte kärlek, inte det minsta.
Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta.
Har sett allt från båda sidor nu,
från in och ut och ändå ser jag nu bara illusioner.

Brännö serenad och Båda sidor nu. Håkans absolut finaste låtar. Utan tvekan. Så otroligt skrämmande att en (två) jävla låttexter kan vara så klockrena. Han verkar veta så himla mycket om allt. Så klok. Jag vill också vara så klok.

Som ni märker är jag aningen sentimental idag. Vet ej varför. Är bara på sådant humör.


Emma

Har tillbringat dagen ute i Spångsholm hos min far. Rensade bland gamla leksaker, såg på Kalle Anka med min bror, pussade på min syster, träffade min kusin Nemi, åt potatismos, fikade och ja kvalitetstidade lite med dom. Bestämde också en mycket rolig sak. Vadå undrar ni, och nästan spricker av nyfikenhet. Jo, på fredag ska vi åka in till Linköping och beställa en tatueringstid åt mig. Hoho vad glad jag är. Ska bli så jävla gött att göra en till.

Ska snart ut och promenera med Ella. Vi är ute och går en hel del nuförtiden. Bra det! Och igårkväll så somnade jag för första gången någonsin till musik. Jag låg och lyssnade på Spotify och somnade. Vaknade av att Yeah Yeah Yeah's stog och skrek i mina öron. Det var jävligt gött faktiskt. Måste ju betyda att min spellista är väldigt bra och somningsvänlig (ett nypåhittat ord).

Jag har verkligen ingen lust att gå till skolan imorrn. Är så fruktansvärt opepp på skiten, på Kungshöga i allmänhet, jävla skitskola. Men jag har ju en bra klass, och tacka gudarna för det.

Can you hear my heart beating like a hammer?
Beating like a hammer?
Help, I'm alive, my heart keeps beating like a hammer
Hard to be soft
Tough to be tender
Man kan verkligen inte tröttna på denna låt.

Emma

Är så jävla tjurig. Anledning: okänd. Blev arg på min syster förut, hon började gråta. Blev också arg på min mamma, hon grät dock inte.

Försökte mig på att göra fransk manikyr för att lugna mina sinnen. Men det blev ju åt helvete det med, sket sig totalt. Jag drack te, brände mig på tungan. Då satte jag mig och lyssnade på The National (lyssna på denna, sickt bra, kan få vem som helst bättre till mods) och gjorde om hela bloggfan. Var så trött på hur den såg ut. Headerbilden ser visserligen nästan likadan ut, då jag gillar Abercrombies manliga modeller och tycker att dom passar bra här. Är fortfarande tjurig, men det är lite bättre.

Häromdagen kollade jag på Förlossningskliniken på Tv4 fakta. Och jag har ju alltid tänkt det att barn, det är något jag inte vill ha och om jag vill ha något ska det ta lååååång tid tills dess och min man kommer få tjata på mig innan jag går med på att odla en bebis i min mage. Men sen såg jag programmet. Och tänk er en liten för tidigt född, ful liten jävel bebis, och en vanligtvis känslokall Emma som sitter och utbrister "naaaawj vilken liiten, kolla på den, så gullig", sagt med puttinuttig röst förstås. Går detta ihop? NEJ! Men jag kunde inte låta bli. Den var ju så liten, så oskyldig, så hjälplös, så oförstörd och så...ny. Förstå att man faktiskt kan skapa något sånt. En ny. En alldeles sprillans ny människa. Jag kom till den insikt att jag nog faktiskt vill ha en liten sån någon gång i framtiden. Hur kladdig och äcklig den än må vara när den kommer ut så är det fan pretty much av ett mirakel. Jag vore dum om jag inte tog den chansen, att skapa en ny människa. Sen om människan skulle bli speciellt bra med mig som morsa, ja det kan vi ju diskutera. Men ändå, förhoppningsvis har ju ungen en bra pappa (med bruna ögon och brunt hår, för genernas skull liksom). Herregud, vad sitter jag och skriver. Jag som alltid har varit motståndare till barn, vill helt plötsligt ha ett. Ja jesus. Men jag står fortfarande fast vid att jag vill göra kejsarsnitt. Så roligt ska vi inte ha att jag ska behöva trycka ut den genom, ja ni vet. Måste ju få tänka lite på sig själv i alla fall.

Har jag sagt att jag har köpt en dagbok förresten? Det har jag gjort i alla fall. Den är svart. Det är jobbigt och krävande att skriva i den. Men jag kommer nog in i det, såsmåningom (vad är det för jävla ord egentligen? eller är det flera ord som är ihopsatta? Klurigt).   

Började läsa en bok igår också. Smuts, heter den. Handlar om en advokat, som jobbar en hel del med sexköpslagen. Kan ni gissa vad det ironiska är? Jo, att fanskapet själv köper sex. Tror jag i alla fall, jag fattade det så efter att ha läst på baksidan. 

Nu ska jag sluta skriva. Ni kommer inte orka läsa. Men å andra sidan skriver jag ju inte för er skull, utan min egen. För att jag ska ha något att göra. Sen är det ju bara en bonus om folk tycker det är roligt att läsa skiten.


Emma