Emma

Ibland måste man släppa in nya människor i sitt liv. Låta dom ta del av vad och vem man är. Visa upp sina bra och dåliga sidor. Mentalt klä av sig naken och visa att det här är jag. Lika mycket som man måste våga släppa in någon ny, lika mycket måste man våga gå in i någon annans liv.

Att släppa in nya människor i mitt liv, och låta dom hamna ända in på lårbenet, är bland det värsta jag vet. Mina erfarenheter av sådant har fått mig att känna mig så utelämnad, förstörd och totalt uppgiven. Därför har jag enorma problem med det. Jag kan inte bara låta någon ta del av mig och min vardag. Jag tror mig vara alldeles för komplicerad, konstig och speciell för att någon faktiskt ska kunna orka med mig. Jag gör konstiga saker, jag gillar att vara själv (lika mycket som jag hatar det), jag kan inte prata känslor eller ge komplimanger, jag kan inte ta komplimanger utan att tolka fel, jag har mycket i bagaget som jag inte vill ta upp men som ibland måste få komma upp till ytan, jag stör mig på så otroligt fjantiga saker bara för att kunna skydda mig själv. Jag skulle kunna skriva en hel bok om saker man får göra och inte göra när man är med mig, saker man får göra och inte får göra när man inte är med mig, saker man ska göra för att få mig glad, saker jag stör mig på. Jag skulle kunna skriva en ännu tjockare bok om hur jag är funtad, hur man ska deala med mig, hur man ska palla, hur man gör för att inte reta upp mig, hur man gör för att förstå sig på mig. Saker som för mig är helt självklara, är sällan självklara för andra.

Jag har såna enorma problem med att binda mig, därför klarar jag inte av att stanna i ett förhållande. Jag drar så fort jag har tröttnat, så fort jag har hittat tillräckligt mycket att störa mig på. Jag vågar aldrig stanna kvar. Jag vill aldrig stanna kvar. För att jag inte vågar släppa in någon helt och hållet i mitt liv. För att jag vill kunna ha valmöjligheter. För att jag vill vara själv. För att jag inte klarar av att tänka på någon annan än mig själv. Jag vet att jag lätt sårar människor, jag vet att jag själv blir lätt sårad, och jag är rädd för smärta, så jag drar. Sårar personen, innan den hinner såra mig och så drar jag.

Det jobbiga med att släppa in nya människor är att dom inte vet om det här. Det kommer som en chock. Jag vet vem jag är, jag vet hur jag tacklar saker och ting, jag vet hur otroligt korkad jag är i vissa situationer. Jag känner mig själv. Det gör inte den nya personen, man måste börja om från början. Det är så otroligt krävande att jag hellre ger fan i det.

Jag önskar att jag kunde ändra på mig, problemet är att jag inte har en blekaste aning om hur jag ska göra. Jag hävdar själv att jag inte kan, jag vet att jag kan om jag vill. Frågan är vart viljan tar vägen. Så fort jag kommer till en situation där jag kan släppa in en ny människa så finns bara inte viljan där. Frågan är ju om jag bara inte klarar av att släppa in en ny människa eller om jag helt enkelt inte hittat någon som är värd att släppas in än?

Ber om ursäkt för långt, bildlöst (brukar det ju visserligen alltid vara) och kanske ointressant inlägg. Men det var mest för mig själv.



Emma