Emma

Är det inte konstigt? Att man kan känna sig så otroligt ensam ibland. Så ensam att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till. Trots att man har så fina människor runt omkring sig, så känner man sig så totalt övergiven och ensam. Jag tycker bara att det är så konsigt. En sån märklig känsla.

Jag var på bio igår. Såg Bröllopsfotografen, den var inte så bra. Det var då jag kom att tänka på det där med ensamhet. Vi satt ungefär i mitten av en rad, det satt ett par bredvid oss och så fanns det en ensam plats längst in i hörnet. Inte tror man väl att det finns någon ensam själ som vill gå och kolla på en film som Bröllopsfotografen, helt ensam, och välja en plats längst in i hörnet. Jag trodde att platsen skulle förbli tom. Men då kommer det en ensam kille, på kanske 15 år, såg ut precis som vem som helst, blond och ganska söt. Men han ser så otroligt uppgiven ut. Hans ansiktsuttryck såg inte ut att vilja kolla på en svensk torftig komedi. Men så gick han och satte sig. På den där ensamma stolen, längst in i hörnet. Jag kunde inte låta bli att tycka så synd om honom. Han såg så ledsen och ensam ut där han satt. Som om han ville straffa och plåga sig själv, just för att han var så ensam. Kanske var det så att han bara ville vara för sig själv och kolla på en rolig (nåväl) film, eller så ville han se en annan film än sina vänner som prompt skulle gå och se New Moon (inte så troligt att ett killgäng går och ser den kanske?). Vad vet jag. Men han såg så jävla ensam ut. Jag ville nästan gå fram och ge honom en kram. Som om det skulle hjälpt. Det skulle bara visat att folk tycker synd om honom, som är så ensam.

Jag hatar att se ensamma människor, det gör så ont i mig och det får mig att må illa. Och känna mig så skyldig. Varför känner jag mig ensam ibland, när jag har så fina vänner och en sån fin familj? Varför tänker jag inte på dom som är ensamma på riktigt? Så kan jag tänka. Jag vill alltid göra något när jag ser en ensam person. Gå fram och prata, visa att den inte är ensam. Men det gör man aldrig. Jag vet inte om det beror på att man inte vågar, eller om det beror på något annat. Jag önskar att jag visste.

Så nu ligger jag här och känner mig så otroligt ensam, for no reason. Känner mig så skyldig, och kan inte få bort den där killens ansiktsuttryck ur huvudet. Kanske är jag töntig, eller så är det ett tecken på att jag faktiskt inte är så iskall som alla säger, och som jag själv ofta vill påstå att jag är. Men jag känner mig bara så jävla skyldig. 


Emma