Emma

Jaha, då sitter (ligger) jag här 17 år gammal. Känns så litet. Så fjönsigt. Ändå är det bara ett år kvar tills jag får ta körkort, komma in lagligt på krogen, hamna i fängelse osv. Det sista kanske jag inte direkt strävar efter. Men det är ju ändå något som skulle kunna hända, om jag blir lite för wild & crazy någon gång. Jag undrar om jag har förändrats under alla dessa år jag har levat, och det är ju en jävla självklarhet att jag har. Men det känns som att man inte blir äldre, utan att det bara är en siffra som blir högre. Jag känner mig inte som 17. Jag kan inte tänka mig att jag blir myndig om ett år, för det har alltid varit så jävla långt bort. Men nu är det snart. Och det är förbannat skrämmande ärligt talat. Samtidigt som man är förväntansfull. Och livrädd för vad som komma skall.

1. 14 år. Vad liten jag var. Och vad smal min arm var
2&3. 15 år. Fjortis ända ut i fingertopparna, men just när dom bilderna togs så trivdes jag som fan med mitt liv 
4&5. 16 år. Jag tycker att man ser på något sätt att jag har mognat, men att den här lättsamheten och glädjen har gått och gömt sig lite. Man kan säga att mitt 16e livsår var året då jag chanserade, förföll, slutade bry mig.

Jag kan säga att under det senaste året har jag hittat mig själv lite grann, samtidigt som jag har låtit mig själv och mitt yttre hamna åt sidan på något sätt. Jag har slutat bry mig om det (kanske inte syns, men ni skulle sett mig förr, mitt utseende var mitt altare). Jag har inte blivit nöjd i den benämning att jag älskar mitt yttre och kan se ut hur som helst. Men jag har accepterat vem jag är och hur jag ser ut, och det är väldigt skönt. Ändå kan jag inte visa mig utan smink och sånt där, men det har bara med osäkerhet att göra.

Däremot så är jag inte lika livfull längre. Jag har blivit så jävla lat att det är skrämmande. Jag har gått upp i vikt som fan, säg inte emot för det har jag. Jag var supernöjd med mig själv sommaren 2008, sen gick det neråt (eller ja, uppåt hehe). Jag kan inte säga att jag är nöjd, men jag har egentligen ingen ångest över att jag har blivit fetare heller. Jag skulle vilja fixa ordning mig, men jag har ingen ork och ingen motivation. Dessutom tycker jag inte att saker är roliga längre. Förut var jag lite adventurous och ville göra saker jämt. Nu sitter jag helst hemma. Detta borde hända när jag är 35, inte när jag är 17. Nu ska jag vara vild, galen och leva livet. Men jag är i en svacka, en djup svacka. Men det går nog över. Förhoppningsvis, annars är jag ju bara tragisk.

Förövrigt hoppas jag att IFK vinner SM-guld på söndag. Mest för att de har finare tröjor och för att jag som Djurgårdare i princip inte är tillåten att heja på AIK. Men allra mest för att kunna vara skadeglad åt min käre farbror.



Emma