Emma

Visst är det så att när man har gått och längtat efter något under en ganska lång tid, och det börjar närma sig ordentligt, så känns det som att det liksom inte finns? Det går liksom inte att ta på. Exempelvis, imorgon får vi tillträde till vår nya lägenhet. Då är den VÅR! Jag kan lägga mig naken på vardagsrumsgolvet och rulla runt, det kan jag väl nu med i och för sig.... dåligt exempel. Jag kan riva en vägg om jag vill, så kan jag säga. Jag kan riva upp golvet, eller göra vad jag vill. För det är våran lägenhet. Jag förstår det inte riktigt. Men ändå, så jävla skönt.

Så imorgon ska vi köpa färg och tapet för i helgen ska det renoveras. Fast bara lite. Den är ganska fin annars. Bara hallen som har en rosa/orange strukturtapet och sovrummet som har en långrandig brun fondtapet med bruna väggar runt omkring som vi ska fixa till. Vardagsrummet är också ganska brunt, men ett brunt rum kan man väl stå ut med. Det ska bli spännande att se om vi kan hålla sams i färgaffären. Det kommer sluta med att jag har bestämt allt. Antagligen för att Erik vill slippa se mig göra bärsärkagång genom hela Mjölby. Fast jag har lite VETO-rätt, för han har fått bestämma färgen till hallen. Då är sovrummet mitt att bestämma. Punkt och slut.


Tänkte mig något sånt här. Och så ska jag sätta upp såna dära träord i stil med "Carpe Diem" och "Lycka"

...kanske skulle ett tjockt rep med snara passa bra hängandes från taket också.