Not so easy.
Jag är så rädd. Så rädd för att få ett så kallat "återfall". Så fort jag känner en tendens till att må lite dåligt så får jag panik och stänger in mig på mitt rum. Sen sitter jag där och lyssnar på musik och hoppas på att det går över. Det brukar gå över, men det försvinner aldrig helt. Och det värsta är väl egentligen att jag aldrig pratar med någon om det. Jag vill, men det går bara inte. Det är så jävla svårt. Och dessutom har jag ju väldigt lätt för att gråta så liksom om jag skulle prata med någon om det skulle jag ju gråta mig igenom hela konversationen. It sucks to be me sometimes. Seriöst, ibland önskar jag så förbannat mycket att jag vore någon annan att jag blir rädd för mig själv. Fast ändå är jag en rätt glad och underhållande person. Men sen så fort jag blir ensam så blir jag som en helt annan person, en osäker och tystlåten person som sitter i sin ensamhet och tycker synd om sig själv. Det, om något mina vänner, är tragiskt.
Jag förstår inte det där med känslor and stuff, det är ju bara onödiga grejer. Och helt ärligt så tror jag inte att någon kan bli helt lycklig. För alltid finns det något som inte är 100 procentigt bra. Det är säkerligen många som är näst intill helt lyckliga. Men så finns det ju också många som inte är ett dugg lyckliga. Jag är nog någonstans där i mitten, lite mer åt icke-lycklig hållet kanske. För jag menar jag har ju underbara vänner (eller ja, 2 st egentligen men ändå) och en bra familj som älskar mig. Men sen så kommer det där som handlar om själva mig, det är det den hela lyckliga biten faller på. Alltså att jag inte är lycklig med mig själv och att jag mår dåligt ibland etc. Jag skulle vilja känna på hur det är leva men att vara fullständigt nöjd och lycklig över mig själv en gång. Bara för att se hur det känns. Och vem vet, jag kanske skulle inse att det kanske är bättre att ha en bra familj och bra vänner än att vara nöjd med sig själv och inte ha det så bra på dom andra punkterna. Även om det var så, så är det jobbigt att aldrig kunna känna att man älskar att vara jag.
Men nu, tack för mig.
(Relativt kort blogg idag, men det gör inget)
Jag förstår inte det där med känslor and stuff, det är ju bara onödiga grejer. Och helt ärligt så tror jag inte att någon kan bli helt lycklig. För alltid finns det något som inte är 100 procentigt bra. Det är säkerligen många som är näst intill helt lyckliga. Men så finns det ju också många som inte är ett dugg lyckliga. Jag är nog någonstans där i mitten, lite mer åt icke-lycklig hållet kanske. För jag menar jag har ju underbara vänner (eller ja, 2 st egentligen men ändå) och en bra familj som älskar mig. Men sen så kommer det där som handlar om själva mig, det är det den hela lyckliga biten faller på. Alltså att jag inte är lycklig med mig själv och att jag mår dåligt ibland etc. Jag skulle vilja känna på hur det är leva men att vara fullständigt nöjd och lycklig över mig själv en gång. Bara för att se hur det känns. Och vem vet, jag kanske skulle inse att det kanske är bättre att ha en bra familj och bra vänner än att vara nöjd med sig själv och inte ha det så bra på dom andra punkterna. Även om det var så, så är det jobbigt att aldrig kunna känna att man älskar att vara jag.
Men nu, tack för mig.
(Relativt kort blogg idag, men det gör inget)
Kommentarer
Trackback
