Santa Claus forevah god damn it! *fniss* Nej, herregud jag är störd.
Då var julen i princip förbi. Jag fick mycket fina saker. Kanske inte allt som jag önskat mig, men vem får det i denna grymma värld? Precis. Julafton flöt på precis som alla andra julaftonar (kan man säga julafton i plural? Ja det måste man kunna). Det var kul. Och tro det eller ej så jag fick en stekpanna av Ronny. Den var skev. Men sen var det ju också bara på skoj, för där i den sneda stekpannan låg ett litet sött Frank Dandy-kuvert, innehållande ett presentkort på allas vår favoritaffär Carlings.
Jag älskar Carlings! Jag vet inte varför. Jag köper ofta kläder där, men inte alltför ofta. Det är dyrt där inne och det finns förmodligen nästan likadana kläder inne på HM, men ändå så vill jag köpa något där inne på Carlings. Jag är en tönt som egentligen borde stängas in, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag var normal heller.
Det känns lite vemodigt att julen går så fort. Jag menar man hinner ju knappt med i svängarna. Det bara svischar till och så ligger man där i sin säng och tänker "Jaha, och så var ännu en jul slut". Och även att jag älskar julen så kan jag inte säga att det är som förr. Då älskade jag julen mer än något annat och det var det ända jag såg fram emot under året. Då var allt så spännande och man fick så många julklappar. (Jag får fortfarande mycket julklappar, men det kändes mer när man var mindre). Förr så var allt så...speciellt. Nu är det inte lika speciellt, julen har blivit så överskattad och överdriven på något sätt. Och så har jag börjat tänka på att jag blir äldre. Jag menar att, snart är jag vuxen (woho, vilken upptäckt!) och då kanske inte jag kommer fira jul hos farmor längre. Släkten kommer kanske inte att fira jul tillsammans. Jag kommer ju förmodligen att skaffa familj och vad händer då? Jo, då kommer jag, min man och vårt barn att fira med mina/hans föräldrar (aka ungens mormor /farmoroch morfar/farfar). Inte fan sitter vi då hemma med hela tjocka släkten och firar med gammelmormor och gammelmorfar. Även om jag så gärna vill att det skulle vara så, så måste jag nästan inse verkligheten och förstå att det inte kommer bli så. Jag vill vara barn föralltid, nej nu ljög jag, men jag vill vara barn på julen! Jag vill alltid vara hos farmor och sitta och njuta av när alla sitter och skämtar om varandra. Det är det bästa för mig. Jag vill alltid ha det så!
Men innerst inne vet jag så väl att när jag växer upp och skaffar egen familj så kommer det att ändras. För då är det jag som är vuxen. Då är det jag som har ansvaret. Då är det mina (mitt) barns och dess kusiners uppgift att sitta framför julgranen och sukta efter julklapparna där under och förväntansfullt vänta på tomten. Det är deras jobb då. Min uppgift, det är att hjälpa till att plocka bort disk och köpa julklappar, trots att jag helst skulle vilja sitta där bredvid barnen och vänta på tomten. Sorgligt men sant, enligt mig.
Tack för mig.
Jag älskar Carlings! Jag vet inte varför. Jag köper ofta kläder där, men inte alltför ofta. Det är dyrt där inne och det finns förmodligen nästan likadana kläder inne på HM, men ändå så vill jag köpa något där inne på Carlings. Jag är en tönt som egentligen borde stängas in, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag var normal heller.
Det känns lite vemodigt att julen går så fort. Jag menar man hinner ju knappt med i svängarna. Det bara svischar till och så ligger man där i sin säng och tänker "Jaha, och så var ännu en jul slut". Och även att jag älskar julen så kan jag inte säga att det är som förr. Då älskade jag julen mer än något annat och det var det ända jag såg fram emot under året. Då var allt så spännande och man fick så många julklappar. (Jag får fortfarande mycket julklappar, men det kändes mer när man var mindre). Förr så var allt så...speciellt. Nu är det inte lika speciellt, julen har blivit så överskattad och överdriven på något sätt. Och så har jag börjat tänka på att jag blir äldre. Jag menar att, snart är jag vuxen (woho, vilken upptäckt!) och då kanske inte jag kommer fira jul hos farmor längre. Släkten kommer kanske inte att fira jul tillsammans. Jag kommer ju förmodligen att skaffa familj och vad händer då? Jo, då kommer jag, min man och vårt barn att fira med mina/hans föräldrar (aka ungens mormor /farmoroch morfar/farfar). Inte fan sitter vi då hemma med hela tjocka släkten och firar med gammelmormor och gammelmorfar. Även om jag så gärna vill att det skulle vara så, så måste jag nästan inse verkligheten och förstå att det inte kommer bli så. Jag vill vara barn föralltid, nej nu ljög jag, men jag vill vara barn på julen! Jag vill alltid vara hos farmor och sitta och njuta av när alla sitter och skämtar om varandra. Det är det bästa för mig. Jag vill alltid ha det så!
Men innerst inne vet jag så väl att när jag växer upp och skaffar egen familj så kommer det att ändras. För då är det jag som är vuxen. Då är det jag som har ansvaret. Då är det mina (mitt) barns och dess kusiners uppgift att sitta framför julgranen och sukta efter julklapparna där under och förväntansfullt vänta på tomten. Det är deras jobb då. Min uppgift, det är att hjälpa till att plocka bort disk och köpa julklappar, trots att jag helst skulle vilja sitta där bredvid barnen och vänta på tomten. Sorgligt men sant, enligt mig.
Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
