Emma

Jag tänker fortfarande. Utan någon anledning. Jag har även börjat känna ett behov av att göra saker hela tiden. Då tänker jag inte. Då är jag glad för stunden, och det är jävligt skönt när man är i en fet svacka. Men det värsta är att jag orkar inte hålla igång hela tiden. Det går ett tag, men sen blir jag så trött. Så trött att jag inte orkar mer och då börjar jag tänka igen. Jag vet att sättet jag handskas med mina problem på är fel. Jag borde ta tag i det och prata om det. Men det känns som om jag inte har något att säga. Jag kan säga att jag inte mår bra. Men sen har jag inget mer att tillägga, för jag vet ju inte varför jag mår dåligt. Jag bara gör det, utan anledning. Men egentligen har jag nog en anledning. Men jag sväljer den. För att inte spy upp den och avslöja min största rädsla här i livet. För mitt problem är egentligen en rädsla. En rädsla för att vara någon som ingen tycker om. En rädsla att vara den som folk tittar snett på. Jag är en ganska säker person ändå, det kan jag säga. Men när känslorna ibland kommer ifatt mig, då är jag den osäkraste människan som finns. Då är jag livrädd och vill helst krypa ner i ett hörn och gömma mig, i hopp om att ingen ska se mig, och därmed inte kunna prata om mig.
Jag vet att det alltid kommer finnas någon som inte tycker om en, och någon som pratar bakom ryggen på en. Jag bryr mig inte om det egentligen. Men ibland blir man bara så rädd, för man vet ju aldrig hur många eller vem som tycker illa om en eller pratar om en. Det kanske är jättemånga eller ingen alls. Man vet aldrig. Och det tror jag är ett fett problem hos många, rädslan att veta vad människor tycker om den person man är.
Jag tror att just problemet är så stort hos mig är för att jag är så ensam. Jag har inte många vänner att luta mig emot. Jag har några nära, och det är jag glad för. Men resten av alla då? Det finns ju så oerhört många fler. Och ju mindre människor man har riktigt nära, ju fler finns det ju som kan tycka illa om en. Det är ju det mest logiska.

Jag drömde en dröm häromdagen. Jag drömde att jag skar mig med mina nycklar i halsen. Det var ingen självmordsförsök utan jag skulle ställa mig upp från golvet och satte handen, med nycklarna i, mot väggen. Väl halvvägs så ramlar jag till och råkar av någon sjuk anledning skära mig i halsen.
Jag överlevde. Jag blev glad och ledsen på samma gång då. Anledningen att jag blev ledsen var för att jag hade hört att Gud bjöd alla på kladdkaka uppe i himlen om man kom dit just den dagen.
Han var kär i mig också. Inte Gud, utan Han. Jag var kär i honom också. Vi blev ett lyckligt par och den blodiga drömmen blev en klyschig kärleksdröm. Hemskt men härligt.

Alla borde lyssna på låten Mad world med Gary Jules. Det kan nog vara den bästa låt som gjorts någonsin. Speciellt om man är lite nere. Man mår liksom ännu sämre av låten, men sen blir man lite glad. Sjukt bra är den i alla fall.

Tack för mig.