Emma

Jag har börjat tänka igen. Den meningen blev inte som jag ville att den skulle bli. Det jag menar är att min hjärna har börjat gräva ner sig i djupa tankehål nu igen. Jag måste medge att jag har mått relativt bra ett tag nu. Men det är nog för att jag inte har tänkt. Men nu börjar det gå neråt igen. Jag har gått och blivit en såndär parhatande, tragisk och negativ person. Det känns inte speciellt kul. Men det känns liksom som om det inte finns något att må dåligt för längre. Därför känner jag en tom känsla som gör att jag bara mår dåligt. Jag har ingen anledning att må dåligt längre. Jag ska må bra. Jag ska vara glad. Allt har ordnat sig. Jag ska vara glad. Jag ska tamigfan vara glad så in i helvete för det jag har. För jag har mycket. Jag är bortskämd när det gäller familjär (finns det ordet, det borde finnas ett sånt ord, för det låter bra) trygghet och kärlek och även när det gäller materiella saker. Så jag borde vara glad. Men jag är inte glad. Jag hatar ordet glad. Glad är ett hemskt fucking ord. Jag vill vara det, men det går inte. Jag vet inte vad jag ska göra för att fixa till det där. Jag har provat det mesta. Jag har tänkt mycket, jag har tänkt lite, jag har tänkt mittemellan, jag har strulat med folk, jag har låtsats vara glad, jag har inte tänkt alls. Inget fungerar. Jag vet inte vad jag ska göra. Snart får jag nog överlägga att testa ecstasy eller något sånt. Jag behöver hjälp. Men jag vill inte gå till 287 igen. Det hjälpte mig ur det värsta, men det kan inte hjälpa mig att bli glad. Jag vet det. Jag kommer inte att få ut något av det. Men jag vet då inte vem jag ska ta hjälp av. Mina föräldrar kan inte hjälpa mig. They suck när det kommer till att hjälpa mig med emotionella saker. Ella hjälper mig visserligen lite, men hon har ju egna problem att handskas med, och då vill inte jag kommer tjatandes. "Ella, jag är inte glaaahaaad, hjäälp mig", så skulle jag säga med en jobbigt nasal ton. Det vill jag inte. Jag vill kunna vara där för henne. För hon har varit här för mig tillräckligt mycket känns det som. Nu är det min tur.

I alla fall. Det finns ingen annan att be om hjälp. För jag har ingen annan. Det är dom enda jag har. Jag tror att det är det som är mitt problem. Att jag inte har någon mer än dom. Och när inte dom räcker till (det gör dom iofs oftast, men ibland känns det som om jag är girig och vill ha mer), det är då jag känner den där tomma känslan av saknad. Jag har aldrig haft någon mer än dom. Jag har bara haft ytliga vänner som inte bryr sig ett skit om hur man mår. De är lättlurade jävlar som tror att allt är bra jämt. Det är inte bra jämt.
Jag vill lägga mig ner och skrika efter hjälp. Ingen lär komma och hjälpa mig. Men det vore skönt att få ut dom där hjälplösa känslorna once and for all.

Jag vill flytta ut i skogen. Mitt ute i ingenstans. Där skulle jag bara vara. Jag skulle finnas, men på ett sätt ändå försvinna. Det vore förbannat skönt. Ingen skulle ifrågasätta ett skit. Ingen skulle behöva bry sig. Jag skulle inte behöva känna ett krav på att alltid vara glad. Allt skulle på något sätt lösa sig. Jag skulle kunna gråta precis hur mycket jag ville utan att någon skulle fråga vad som var fel. Jag skulle inte behöva duscha eller bry mig över huvud taget om mitt utseende. Jag skulle bli bortglömd. Jag skulle älska allt. Förutom spindlarna som bygger bo i mitt fluffiga hår.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver såna här inlägg. Ingen bryr sig ju ändå. Inte en människa. Det är ett bevis på hur ensam jag egentligen är. Tragiskt är ett bra ord för vad det är. Herregud, jag ska lägga ner nu.


Tack för mig.

(Och nej jag är inte ett självmordsbenäget emo som kommer att skära mig i handlederna efter det här, jag är bara en väldigt pessimistisk person)