Se honom i ögonen, för att sedan slå honom hårt för att han är så söt
Jag blir galen! Galen på riktigt! Det här är så jävla in i helvetes fel, så det finns inte. Det ska inte vara så här. Jag är sjuk. Jag borde typ spärras in. Eller nej, så hemskt är det inte, men lite hemskt är det allt. Han är ju för fan liiiiten! Det är en sak om han var lite liten, men nu är han ju jätteliten. Men han är ju så jäkla förbannat söt. Och det pirrar i mig. Så fort han är i närheten får jag panik och kan inte prata, eller göra något annat, normalt. Folk kanske inte märker det, men inom mig är det en miniverision av tredje världskriget. Så mycket turbulens blir det när mannen är i närheten Eller nej, jag kan ju för fan inte ens kalla honom för man! Pojke, är det rätta ordet, eller barn. Fel fel fel. Usch. Jag har inte insett det för idag egentligen. Innan har det mest varit att jag tyckt han är fräsig och söt. Men nu...ja nu jävlar tar det fart.
Fast det är lite komiskt faktiskt. För jag har länge gått och undrat varför jag inte blir kär eller förälskad som jag blev förr. Jag har nämligen inte varit "kär" eller vad man ska säga på ungefär ett år. Inte ens pyttelite söt-kär har jag varit. Men det är för att jag under min period där jag mådde väldigt dåligt var sjukt kär i en person. Och efter det så har jag förknippat kärlek med något jobbigt som man enbart mår dåligt av. Men i alla fall. Jag har som sagt velat bli lite småkär sådär. I en människa som jag åtminstone kan ha ett realistiskt förhållande med. INTE I EN POJKE! Som dessutom nästan pratar i falsett på grund av the almighty målbrott. Och som dessutom alltid har med sig något ätbart till skolan, t ex en banan i ett bananfodral eller en Risifrutti Drink-it. Jag menar hur gay är inte det om man är kille, och går i skolan, nuförtiden. I och för sig kanske han blir väldigt hungrig om han inte äter mitt på dagen, så det kanske är bra, med tanke på att han är smal som en grankvist. Men han är ju så jävla söt. Och hans bruna ögon är så fina, inte som vanliga bruna ögon, utan mer typ hazel-eyes. När man kollar i dom drunknar man nästan (jag ursäktar den hemskt hemska klyschan). Men fy fan vad det är fel. Och det här är första gången jag officiellt "kommer ut" med att jag gillar honom. Men jag kommer inte skriva vem han är eller vad han heter. Det är för pinsamt. Inte för att någon som känner honom någonsin skulle läsa det här, men ändå. Och Ella, om du läser det här, jag slår vad om att du skrattar halvt ihjäl dig av min halvtaskiga kärleksförklaring. Haha. Herregud.
Som sagt, jag blir galen.
Men nu, tack för mig.
Fast det är lite komiskt faktiskt. För jag har länge gått och undrat varför jag inte blir kär eller förälskad som jag blev förr. Jag har nämligen inte varit "kär" eller vad man ska säga på ungefär ett år. Inte ens pyttelite söt-kär har jag varit. Men det är för att jag under min period där jag mådde väldigt dåligt var sjukt kär i en person. Och efter det så har jag förknippat kärlek med något jobbigt som man enbart mår dåligt av. Men i alla fall. Jag har som sagt velat bli lite småkär sådär. I en människa som jag åtminstone kan ha ett realistiskt förhållande med. INTE I EN POJKE! Som dessutom nästan pratar i falsett på grund av the almighty målbrott. Och som dessutom alltid har med sig något ätbart till skolan, t ex en banan i ett bananfodral eller en Risifrutti Drink-it. Jag menar hur gay är inte det om man är kille, och går i skolan, nuförtiden. I och för sig kanske han blir väldigt hungrig om han inte äter mitt på dagen, så det kanske är bra, med tanke på att han är smal som en grankvist. Men han är ju så jävla söt. Och hans bruna ögon är så fina, inte som vanliga bruna ögon, utan mer typ hazel-eyes. När man kollar i dom drunknar man nästan (jag ursäktar den hemskt hemska klyschan). Men fy fan vad det är fel. Och det här är första gången jag officiellt "kommer ut" med att jag gillar honom. Men jag kommer inte skriva vem han är eller vad han heter. Det är för pinsamt. Inte för att någon som känner honom någonsin skulle läsa det här, men ändå. Och Ella, om du läser det här, jag slår vad om att du skrattar halvt ihjäl dig av min halvtaskiga kärleksförklaring. Haha. Herregud.
Som sagt, jag blir galen.
Men nu, tack för mig.
Kommentarer
Trackback
