Ibland..
...funderar jag på att börja ta dagens outfit-bilder och lägga ut.
...brukar jag tro att jag är väldigt bra på att sjunga och gör då det. Mamma skrattar åt mig, då slutar jag sjunga.
...sitter jag och kollar på en speciellt människa på msn. Klickar upp hans fönster. Tittar stint på hans visningsbild. Lyssnar på en sorglig låt som påminner om denne kille och mig (det kan vara vilket låtjävel som helst) och känner att jag kanske får en ögonfrans i ögat och att jag möjligtvis svalde för hårt, och därför fick en fet klump i halsen. Sen kanske jag råkar gråta lite (läs övermycket).
...älskar jag mig själv så jävla mycket att jag blir rädd för mig själv.
...kan jag komma på mig själv med att sitta och pilla sönder saker. Ofta mitt tangentbord. Eller så gnager jag på saker.
...tror jag att jag ska leva ensam resten av mitt liv. Och bli på tjocken av ett taskigt engångsligg med en het modell á la Marcus Schenkenberg och behålla ungen just därför. Min son ska heta Emilio och han kommer bli skitsnygg. Jag kommer också ständigt hittas hemma hos min bästa vän Ella och hennes make och son, med ett glas rödvin i handen, klagandes på mina jobbiga patienter jag har. Jag jobbar då som psykolog. Psykolog med psykbryt.
...vill jag testa att knarka ner mig totalt. Även att jag vet att jag aldrig någonsin kommer göra det, dels är jag för chicken och dels tycker jag att man är bombad i huvudet ifall man gör det.
...säger jag saker utan att tänka mig för. Jag tänker inte efteråt heller. Kanske, möjligtvis ett par dagar senare kan jag inse att det jag sa var helt befängt.
...förstår jag vilken jävla ytlig, elak, jobbig fjortis jag är. Men jag inser också att jag är en smart och överlistande fjortis med ett stort ordförråd.
...leker jag med folks känslor. Bara för att. För att jag kan. Jag inbillar mig själv att jag har känslor för någon, vilket jag inte alls har, sen "playar" jag den. Skitkul tycker jag, som tidsfördriv. Trots att det jag helst vill är att skaffa mig en pojke jag kan kila stadigt med.
...öppnar jag mig för mycket på min blogg. Det är dags att lägga ner detta inlägg nu.
Emma, kvinnan med långa ögonfransar och väldigt många tankar i huvudet.
...brukar jag tro att jag är väldigt bra på att sjunga och gör då det. Mamma skrattar åt mig, då slutar jag sjunga.
...sitter jag och kollar på en speciellt människa på msn. Klickar upp hans fönster. Tittar stint på hans visningsbild. Lyssnar på en sorglig låt som påminner om denne kille och mig (det kan vara vilket låtjävel som helst) och känner att jag kanske får en ögonfrans i ögat och att jag möjligtvis svalde för hårt, och därför fick en fet klump i halsen. Sen kanske jag råkar gråta lite (läs övermycket).
...älskar jag mig själv så jävla mycket att jag blir rädd för mig själv.
...kan jag komma på mig själv med att sitta och pilla sönder saker. Ofta mitt tangentbord. Eller så gnager jag på saker.
...tror jag att jag ska leva ensam resten av mitt liv. Och bli på tjocken av ett taskigt engångsligg med en het modell á la Marcus Schenkenberg och behålla ungen just därför. Min son ska heta Emilio och han kommer bli skitsnygg. Jag kommer också ständigt hittas hemma hos min bästa vän Ella och hennes make och son, med ett glas rödvin i handen, klagandes på mina jobbiga patienter jag har. Jag jobbar då som psykolog. Psykolog med psykbryt.
...vill jag testa att knarka ner mig totalt. Även att jag vet att jag aldrig någonsin kommer göra det, dels är jag för chicken och dels tycker jag att man är bombad i huvudet ifall man gör det.
...säger jag saker utan att tänka mig för. Jag tänker inte efteråt heller. Kanske, möjligtvis ett par dagar senare kan jag inse att det jag sa var helt befängt.
...förstår jag vilken jävla ytlig, elak, jobbig fjortis jag är. Men jag inser också att jag är en smart och överlistande fjortis med ett stort ordförråd.
...leker jag med folks känslor. Bara för att. För att jag kan. Jag inbillar mig själv att jag har känslor för någon, vilket jag inte alls har, sen "playar" jag den. Skitkul tycker jag, som tidsfördriv. Trots att det jag helst vill är att skaffa mig en pojke jag kan kila stadigt med.
...öppnar jag mig för mycket på min blogg. Det är dags att lägga ner detta inlägg nu.
Emma, kvinnan med långa ögonfransar och väldigt många tankar i huvudet.
Kommentarer
Trackback
