I never made it as a wise man
Jag lider utav tvångstankar. Inga extrema här nu, som visas på tv i Outsiders. Riktigt så rolig är jag inte. Men jag har det ändå. Lite smärre då. Det var mycket värre för några år sedan. På den tiden min pappa bodde på Prästgårdsliden. Då var det nästan extremt. Då var jag tvungen att göra olika gester varje gång jag gick förbi en spegel, jag kommer inte ihåg exakt vad, men något var det. Jag undvek speglar så mycket jag kunde. Jag var också tvungen att genomföra en ritual varje gång jag gick och la mig, vilket avslutades med att jag var tvungen att säga "Godnatt" tyst för mig själv till alla mina nära och kära. Jag var också tvungen att göra alla saker i jämna tal. Alltså om jag gick några steg så kunde jag inte gå tre steg utan det var då tvunget att vara två eller fyra. Likaså ifall jag drack, bara jämna antal klunkar. Och ifall jag snurrade ett varv (eller vad som helst) var jag tvungen att snurra tillbaka åt andra hållet, annars gick jag runt och kände mig som att jag drogs åt att snurra tillbaka det där varvet. Följde jag inte detta (och mycket annat) till punkt och pricka fick jag ångestattacker. Ibland grät jag.
Nu för tiden har jag vant mig av det allra värsta. Men jag känner ibland även nu att jag måste göra saker jämnt. Dricka jämna klunkar, gå jämna steg osv. Eller ifall jag kliar mig på ena armen måste jag klia mig på andra också och sedan göra det i omvänd ordning. Dock får jag inte lika hemsk ångest längre ifall jag skulle missa något. Men det känns ändå som att jag har glömt att göra något eller missat något ifall jag inte gör dessa tvångsgrejor. Det ligger där och pyr i bakhuvudet.
Visst låter det helsjukt? Tycker jag i alla fall. Visst är jag väl himlans glad över att jag inte lider utav såna extrema tvångshandlingar att jag måste planera mitt levande därefter. I så fall hade jag sökt hjälp. Men jag kan ändå inte undgå att skämmas lite över det. För liksom det är ju inget man normalt pratar om. Eller? Inte jag i vilket fall som helst. Jag håller det helst för mig själv och försöker göra dessa saker så obemärkt som möjligt. Men vad vet jag, det kanske är många fler än man tror som håller på med sånt här. Men varför blir det så egentligen? Är det något stört i huvudet eller är det bara något man inbillar sig själv att man måste göra? Och kan man ens bli av med det helt? Vore fränt att veta.
Emma.
Nu för tiden har jag vant mig av det allra värsta. Men jag känner ibland även nu att jag måste göra saker jämnt. Dricka jämna klunkar, gå jämna steg osv. Eller ifall jag kliar mig på ena armen måste jag klia mig på andra också och sedan göra det i omvänd ordning. Dock får jag inte lika hemsk ångest längre ifall jag skulle missa något. Men det känns ändå som att jag har glömt att göra något eller missat något ifall jag inte gör dessa tvångsgrejor. Det ligger där och pyr i bakhuvudet.
Visst låter det helsjukt? Tycker jag i alla fall. Visst är jag väl himlans glad över att jag inte lider utav såna extrema tvångshandlingar att jag måste planera mitt levande därefter. I så fall hade jag sökt hjälp. Men jag kan ändå inte undgå att skämmas lite över det. För liksom det är ju inget man normalt pratar om. Eller? Inte jag i vilket fall som helst. Jag håller det helst för mig själv och försöker göra dessa saker så obemärkt som möjligt. Men vad vet jag, det kanske är många fler än man tror som håller på med sånt här. Men varför blir det så egentligen? Är det något stört i huvudet eller är det bara något man inbillar sig själv att man måste göra? Och kan man ens bli av med det helt? Vore fränt att veta.
Emma.
Kommentarer
Trackback
