Emma

Var ute och gick igår med Ella. Det behövdes efter att Niagarafallen här hemma slutat forsa ner med hjälp av Ron Pope - A drop in the ocean (som förövrigt får mig att gråta så mkt att jag mår illa och nästan spyr) och Hope - Who am I to say. Jag var inte allmänt depp eller så utan helt jäkla förstörd över en sak jag insett. Varje månad är ju varje tjej extra tjejig och så är mitt fall nu och när jag lider av PMS (vilket jag gör, jag har extremt pms) så blir jag väldigt emotionell och varenda känsla som jag förttyckt i en månad kommer fram. Eller bara ifall spärren jag har släpper. Alltså ifall jag börjar bli lite rörd till en film, eller vad fan som helst så släpper det helt och jag blir som en levande fontän. Då vill jag helst vara för mig själv, då jag inte vet när jag kommer att brista. Ella, som den lilla mind-reader hon är, har då dom senaste dagarna märkt på mig att det har varit något. Och visst har hon haft rätt. Jag insåg igår vad det var. Och det gjorde mig så jävla ledsen. Jag har betett mig riktigt illa mot någon som jag gillar väldigt mycket. Men samtidigt har han inte betett sig bra mot mig. Men jag vill ha honom så mycket att det gör ont. Och jag som är sadist och hård/känslokall som en sten ska tamigfan inte ha ont! Men det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen vissa stunder. Och det är ju inte vidare kul. Jag vet att det kommer gå över nån gång. Men jag vill inget annat än att skrika ut alltihop till honom. Och som Ella sa till mig igår, jag är värd honom. Jag har mått åt helvete, och jag har inte haft det så jävla underbart så jag är värd att få må bra. Och vi skulle vara söta tillsammans, han är en sån man vill ha. Söt och snäll och beskyddande. Allt som jag vill ha. Och jag, lilla Emma, ska inte vara olyckligt kär. Jag ska vara självsäker, glad och skadeglad, som vanligt! Men icke.

Anyways, jag lovar att jag blir gladare snart. Kanske imorrn, kanske nästa vecka. Men det kommer, det kommer. Det gör det alltid. Men som sagt, jag vill ha dig.


Emma.