Who am I to say
Att bli kär är, det här i världen, jag fruktar för mitt liv. Jag har haft så ont. Min tonårstid hittils har egentligen bara bestått av gråtande, heart-stabbing och rädsla. Det har inte varit roligt nånstans. Visst, jag har haft det bra. Inget att klaga på. Men jag kan inte säga att jag har mått bra eller varit lycklig. Lycka och kärlek är dom saker som skrämmer mig mest av allt. Utåt sett är jag en väldigt stark tjej, vilket jag inuti också är. Jag klarar det mesta. Jag kan stå upp för mig själv och är väldigt säker i mig själv. Jag kan kontrollera mina känslor, förutom kärlekskänslor, och det mesta runt omkring mig. Det som är mitt problem är att jag aldrig gör något för enbart min egen skull. Alltid tänker jag på hur det jag gör kan gynna någon annan. Jag gör inte saker för mig, det har jag aldrig gjort. Jag har offrat så mycket för människor i min omgivning. Ett ypperligt exempel är ju då under den tiden jag var så långt nere på botten man som levande kan vara. Jag bytte ut hela min livsstil för en person. Jag bytte ut mig. Jag i princip offrade min bästa vän, vilket dom som känner mig vet att jag aldrig skulle göra. Jag ändrade mig totalt. Skulle man sett mig innan skulle man knappt kunna fatta att det var jag. Jag hade ständigt ont. Jag grät så fort jag fick en ensam stund, medans jag annars bet ihop. Och allt det för en jävla person, som inte över huvud taget var värd det. Jag trodde jag var kär. Det var jag inte. Jag hade en riktigt djup förälskelse, skulle man kunna kalla det. Jag är så jävla glad och lättad över att jag tog mig ur det. Annars hade jag inte haft ett skit kvar idag, inte ens mig själv I believe. Det är det som är huvudskälet till att jag inte vågar bli kär "igen". Jag är så fruktansvärt jävla rädd. Det var pretty längesen nu, jag vet det. Men jag tror att det alltid kommer att finnas kvar som ett litet ärr inom mig. Det var ju trots allt en vändpunkt i mitt liv.
Men nu sitter jag här. Säker och ganska glad ändå, men fortfarande livrädd för ganska mycket. Jag vill kunna bli kär och våga vara lycklig och göra saker som jag känner att jag mår bra av. Kommer jag någonsin att kunna göra det? Kommer jag någonsin att kunna övervinna min jävla rädsla? En annan sjuk sak är att jag alltid väljer killar som jag vet att jag inte kommer bli kär i. Jag tar typ den "näst bästa". Och det gör lite ont det med. Att veta att sålänge jag är rädd kommer jag att få nöja mig med den näst bästa. Inte nån som jag verkligen vill ha. Jag gjorde om misstaget att öppna mitt hjärta lite granna för en och kände att jag föll djupare och djupare in i honom. Men sen kom det härliga avslutet som en bilkrock. Jag var egentligen så jävla naiv. Jag blamar mig som fan för att jag lät mig själv göra så. Det är också en anledning till att jag inte tar den bästa.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka om någon. Det finns en "någon". Dock vet jag ju att det aldrig kommer bli något mellan honom och mig. Jag vet det till 100 %. Jag gör verkligen det. Det finns så otroligt många argument för att det inte skulle funka. Jag vet inte ens om jag själv skulle klara av att inte ha den jag verkligen vill ha på lagom mys-avstånd. A.k.a. jag vill ha någon som är för långt bort. På distans. Och om jag känner mig själv rätt så skulle jag inte klara av det. Inte han heller. Nu vet ju inte han nånting om detta, och lär aldrig få veta det heller. Men ja. Man kan ju alltid be till gud att han hör mina böner och gör att denne blir hopplöst kär i mig, right?
Usch så sentimental jag är idag. Men det är ju söndag och jag är på dåligt humör. Kan det bli på nåt annat sätt då? Nej, tänkte väl det.
Emma.
