Emma

Jag har lovat Amanda tre långa inlägg idag, så det är väl lika bra att börja nu. Dock får vi ju se hur det blir med resterande två sen. I alla fall känner jag mig inte alls bra idag. Dels så håller jag nog på att bli sjuk, trött, ont i halsen, svårt att koncentrera mig yadayada nivet. Och dessutom har dagen varit sämstjävlaskitdepp. Den började bra, riktigt jävla bra till och med. Speciellt precis när jag kom till skolan. Då var det pirr och glatt och allt bra. Sen under dagens gång så blev jag bara tröttare och sjukare kändes det som. Och då blev jag också depp (tror att Titanic, som förövrigt är världens bästa film, helt seriöst, utlöste hela den hära deppen). Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Eller jo, jag vet precis, men det kan jag ta senare, det ska ju bli ett långt inlägg menar jag. I alla fall så klarade jag ju dagen bra, förutom på naturkunskapen då jag blev superdepp helt plötsligt. Bara pang-poff-fingerknäppning-sådär. Och sen blev jag typ jätterörd eller vad man ska säga och höll på att börja tjuta (ja jag är överkänslig jag vet jag vet, men jag är sån ibland) när Allis, den äckligt fina människan, klappade mig på kinden och frågade om jag var depp. Bara en sån sak gör mig så jäkla känslig. Jävla Titanic-jävel. Jag brukar inte vara sånhär. Antingen har jag väl försenad pms eller så är jag på tjocken (vilket är jävligt omöjligt).

Men som jag sa, jag vet precis vad det beror på egentligen. Dels är jag lite sjuk, då blir man ju lite smådepp av bara det. Sen så är det ett tecken på att jag faktiskt börjar gilla någon på riktigt. Inte fejk-gillapåriktigt utan the real deal liksom. Och då blir jag så arg på mig själv, för att jag alltid lovar mig att inte falla tillbaks till den där jävla skiten, called love. För jag vet ju hur ont man kan få av sånt. Men nu har jag dragits in i det, och det går väl knappast att dra sig ur. Jag vill bara skrika ut det, som alltid när jag gillar någon. Men den här gången känner jag mig lite mer hemlig. Visst, mitt älskade bihang vet ju såklart om det, och det skulle ju inte göra något ifall en eller två till fick veta, men i alla fall. Men sen kommer ju det jobbiga, alltid ska det finnas sånt menar jag, dels så finns det en person som skulle förstöra det hela, jag tror seriöst att dennes livsuppgift är att göra mitt liv svårt. Och dels så är det komplicerad för jag har kind of "gillat" (egentligen inte, men jag trodde det) den här personens friend. Inget konstigt med det egentligen, för det blev ju aldrig något, men ändå, det känns ju lite awkward. Jag blir så trött på sånt här. Ibland önskar jag att jag föddes till kille, det hade varit skönt. Lite in och ut då och då så hade man varit nöjd liksom (nej jag vet att killar också har känslor men ändå). Det är så jäkla knepigt sånt här, och jag vill bara gräva ner mig i min säng och äta choklad.

Jag använder ju fan min blogg som psykolog. Men det funkar ju när man vill få ur sig saker. Och det behöver jag ibland. Och bloggen förstår ju allt, dock får man ju inga direkta svar. Men det får man ta. Tur att man har fina vänner som man får en del svar av i alla fall, det behövs. Tack för att ni står ut med depp-Emma era jävlar <3

Och för att det inte ska bli alltför depp så slänger vi in en bild på mig när jag var liten och glad. Kolla vilka fruktansvärt hemska kläder jag hade på mig. 90-talet var kanske inte världens snyggaste årtionde direkt.
 



Emma