Everybody's changing
Min dag har bestått av att först gå ner på stan och fixa min klocka. Sen skulle jag gå till mormor en sväng, men då ringer pappa och frågar ifall jag vill ta en fika på stan. Varför inte , tänker jag och vänder och går mot stan igen. Där träffar jag pappa, Dante och Milla. När min pappa sen ska gå och köpa fika (chokladtårta imh) så får Milla ett vansinnesutbrott och skriker som en stucken jävla gris. Jag får ju agera snäll syster och hyscha och pyscha, men hon bara skriker. Och folk kollar ju, som om jag vore en ensamstående morsa med två ungar som jag inte klarar av att ta hand om, ungefär. Det är pinsamt. Det jobbiga är ju att folk ställer sig framför en och ler medlidande och försöker prata med en, när allt man hör är ett ilande barnskrik. Jag blir så irriterad på sånt. Vafan får folk att tro att jag, som syster, vill prata med någon okänd när jag försöker få tyst på ett gallskrikande barn? Herregud. Det är inte deras business. Anyways, resten av dagen har jag spenderat hemma. Mormor kom hit istället också. Hon hade med sig en tavla. Hon hade målat av mig. Hon är ju grymt duktig, men jag ser lite ut som en alien.
På tal om mig, så brukar ju jag aldrig känna mig sådär riktigt jävla snygg. Men idag gjorde jag det av någon anledning. Jag hade inte gjort mig i ordning direkt men jag var nöjd. Liksom jag vet om att jag har gått upp i vikt, det är ingen idé att säga emot för jag har gått upp. Jag är inte tjock, men jag har ju lite att ta i om man säger så. Och just nu är jag faktiskt nöjd med det. Jag pallar inte att oroa mig för vikt och skit längre. Jag har varit osäker och tyckt att jag varit fetast i världen så himla länge och jag har nu insett att det verkligen inte tjänar någonting till att tänka så. För problemet har ju suttit i mig, i min hjärna. Liksom, man har ju fått det bekräftat att det finns dom som tycker att man ser förjävla bra ut. Och sånt tänkande förstör för så jävla många. Det kan ju sluta hur som helst. Innan sommaren hade jag ju en såndär period då jag var så tjock att det inte var sant (tyckte jag). Och jag slutade äta mat. Eller jag åt ju, men jävligt lite. Istället åt jag godis och sånt och tänkte att, amen det är ju fett och sånt som gör att man blir tjock, inte socker (ett jävla pucko var man ju). Det slutade med att jag höll på att svimma i skolan och fick näringsbrist. Jag blev sjuk, typ feber och orkade inte ett dugg. Men jag har ju mått dåligt förr så jag pallade ju att gå till skolan i alla fall. Men en dag blev det för mycket, samma dag skulle jag göra en dramatiserad redovisning om Ryssland och spela rysk kärring som ville ha vodka. Anna Dahlström trodde att jag fejkade och tvingade mig vara kvar. Kärring. Men i alla fall. Min putmage försvann ju (och brösten blev mindre). Men jag rekomenderar inte den metoden. Visst skulle jag inte dö av att ha en plattare mage och en mer fittad (haha älska ordet) kropp, men jag har inget behov av att bli smalare än vad jag redan är. Dessutom är stora bröst alldeles för viktigt för mig, så jag vill inte att dom ska försvinna igen.
Jag har ingen aning om varför jag tog upp det dära, men what the heck. Varför inte. Denna blogg är ju så jävla känslomässigt öppen om allt annat, så varför ska jag inte skriva om min kropp och dess features liksom. Ni får ju förjävla mycket läsning i alla fall. Sen får ni gilla/ogilla det hur mycket ni vill. Men jag pratar ju aldrig med nån, så jag behöver skriva.
Alienemma
På tal om mig, så brukar ju jag aldrig känna mig sådär riktigt jävla snygg. Men idag gjorde jag det av någon anledning. Jag hade inte gjort mig i ordning direkt men jag var nöjd. Liksom jag vet om att jag har gått upp i vikt, det är ingen idé att säga emot för jag har gått upp. Jag är inte tjock, men jag har ju lite att ta i om man säger så. Och just nu är jag faktiskt nöjd med det. Jag pallar inte att oroa mig för vikt och skit längre. Jag har varit osäker och tyckt att jag varit fetast i världen så himla länge och jag har nu insett att det verkligen inte tjänar någonting till att tänka så. För problemet har ju suttit i mig, i min hjärna. Liksom, man har ju fått det bekräftat att det finns dom som tycker att man ser förjävla bra ut. Och sånt tänkande förstör för så jävla många. Det kan ju sluta hur som helst. Innan sommaren hade jag ju en såndär period då jag var så tjock att det inte var sant (tyckte jag). Och jag slutade äta mat. Eller jag åt ju, men jävligt lite. Istället åt jag godis och sånt och tänkte att, amen det är ju fett och sånt som gör att man blir tjock, inte socker (ett jävla pucko var man ju). Det slutade med att jag höll på att svimma i skolan och fick näringsbrist. Jag blev sjuk, typ feber och orkade inte ett dugg. Men jag har ju mått dåligt förr så jag pallade ju att gå till skolan i alla fall. Men en dag blev det för mycket, samma dag skulle jag göra en dramatiserad redovisning om Ryssland och spela rysk kärring som ville ha vodka. Anna Dahlström trodde att jag fejkade och tvingade mig vara kvar. Kärring. Men i alla fall. Min putmage försvann ju (och brösten blev mindre). Men jag rekomenderar inte den metoden. Visst skulle jag inte dö av att ha en plattare mage och en mer fittad (haha älska ordet) kropp, men jag har inget behov av att bli smalare än vad jag redan är. Dessutom är stora bröst alldeles för viktigt för mig, så jag vill inte att dom ska försvinna igen.
Jag har ingen aning om varför jag tog upp det dära, men what the heck. Varför inte. Denna blogg är ju så jävla känslomässigt öppen om allt annat, så varför ska jag inte skriva om min kropp och dess features liksom. Ni får ju förjävla mycket läsning i alla fall. Sen får ni gilla/ogilla det hur mycket ni vill. Men jag pratar ju aldrig med nån, så jag behöver skriva.
Alienemma
Kommentarer
Trackback
