Emma

Utan dina andetag - Kent

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Egentligen hatar jag Kent. Jag hatar dom så mycket så det finns inte. Men dom är sjukt bra när man är kärleksdepp. Den här låten iaf, den är grym. När man tror att man mår allra sämst ska man lyssna på den här och så fylls man av tårar, ångest, glädje och hopp på samma gång. Det blir en sån skön desperat skrik-känsla inom en, så man vill bara gråta. Och så gråter man och så lyssnar man på låten igen. Sen fortsätter man så till det har gått över lite, för det gör det faktiskt, förr eller senare. Med hjälp av Kent. Jag skäms faktiskt lite, eftersom jag alltid ogillat Kent (och fortfarande gör). Men när jag hör den här låten och desperationen i Jocke Bergs röst, så glömmer jag bort det för en stund, men bara i 4.21 min. Ella har i alla fall kunnat pressa in i mitt huvud att Kent går alldeles perfekt att deppa till.

Tack för mig.