P M S - Shaalalalala Pehe ehem ehes - Shalalalalaa
Jag har pms och vill döda allt i min närhet. Den jäveln, also known as Gud, som kom på det visste ta mig fan inte vad han höll på med när han skapade kvinnan och gav henne mens och därmed fucking pms. Blaha blaha jag vet att alla dessa små ulliga och gulliga bebisar skulle bli till utan kvinnans röda vecka, men var Gudfan (ursäkta alla religiösa, men jag är sur) tvungen att ge oss pms? Det kunde väl inte varit så svårt att bara fixa till en kvinna som är ständigt befruktbar och menslös så skulle allt vara perfekt. Då skulle inte alla män behöva gömma sig i garderoben när deras pms-monster till sambos/fruar/flickvänner sätter igång. Och vi kvinnor skulle inte behöva vara så förbannat känsliga, arga, ledsna, elaka, sura, irriterade, glada och allt annat på samma gång. Livet skulle vara så mycket enklare utan det. Pms alltså.
Ibland känner man sig så nere och borta att man tror att Gud har valt att straffa just en själv. Det gör så ont överallt, i magen, i ryggen, i benen, i huvudet, i nacken och lite i magen igen. Det är som om man vill lägga sig ner och bara försvinna ner i ett svart hål där ingen är, inte ens man själv. Dessutom tänder man till på allt någon säger. Vad som helst kan få en att vilja döda. Men det värsta av allt är nog ändå frågan. Den ständiga jävla frågan; "Är du suuur?". "Vad är det meed dig?", "Varför är du suur?", "Är det något som hänt?" och dylikt, i våra (pms-paketens) små huvuden låter det mer som en nasal, jobbig flugjävel som tror att den är bäst i världen. Den frågan gör att en ilska som inte ens finns i denna värld börjar gro ända ner i tårna och sprider sig bubblande och uppåt i en rasande fart. Sen bryter det ut. Då slipper ingen undan. Då känner man sig ungefär som The Tazmanian Devil (det där rabiessmittade, damp-djuret i Looney Tunes). Man blir så arg och känner en lust att vilja slå på saker. Helst levande varelser. Man får nästan krampaktigt fläta ihop fingrarna för att de inte ska smita iväg och slå någon, väldigt hårt.
Okej, jag kanske överdriver det hela liite liite granna här nu. Eller i och för sig ganska mycket. Men ibland kan det kännas så här. Det är ta mig tusan inte kul. Inte över huvud taget. Nu tror säkert folk därute att jag har en allvarlig hjärnskada och lider av aggressioner. Men så är inte fallet. Jag lider bara utav pms en gång i månaden. Precis som många andra kvinnor ute i världen.
Jag skyller detta inlägg på pms-förvirringar och att jag var tvungen att skriva av mig lite grann.
Tack för mig och ha en förjävligt liv alla där ute.
Ibland känner man sig så nere och borta att man tror att Gud har valt att straffa just en själv. Det gör så ont överallt, i magen, i ryggen, i benen, i huvudet, i nacken och lite i magen igen. Det är som om man vill lägga sig ner och bara försvinna ner i ett svart hål där ingen är, inte ens man själv. Dessutom tänder man till på allt någon säger. Vad som helst kan få en att vilja döda. Men det värsta av allt är nog ändå frågan. Den ständiga jävla frågan; "Är du suuur?". "Vad är det meed dig?", "Varför är du suur?", "Är det något som hänt?" och dylikt, i våra (pms-paketens) små huvuden låter det mer som en nasal, jobbig flugjävel som tror att den är bäst i världen. Den frågan gör att en ilska som inte ens finns i denna värld börjar gro ända ner i tårna och sprider sig bubblande och uppåt i en rasande fart. Sen bryter det ut. Då slipper ingen undan. Då känner man sig ungefär som The Tazmanian Devil (det där rabiessmittade, damp-djuret i Looney Tunes). Man blir så arg och känner en lust att vilja slå på saker. Helst levande varelser. Man får nästan krampaktigt fläta ihop fingrarna för att de inte ska smita iväg och slå någon, väldigt hårt.
Okej, jag kanske överdriver det hela liite liite granna här nu. Eller i och för sig ganska mycket. Men ibland kan det kännas så här. Det är ta mig tusan inte kul. Inte över huvud taget. Nu tror säkert folk därute att jag har en allvarlig hjärnskada och lider av aggressioner. Men så är inte fallet. Jag lider bara utav pms en gång i månaden. Precis som många andra kvinnor ute i världen.
Jag skyller detta inlägg på pms-förvirringar och att jag var tvungen att skriva av mig lite grann.
Tack för mig och ha en förjävligt liv alla där ute.
Kommentarer
Trackback
