Emma

Hittade en grymt gammal (och asful) bild på mig och Dante i mina mottagna filer. Ella har kirrat den lite. Det var på den tiden jag var hobby-emo. Den tiden vill jag helst glömma bort. Men det går inte riktigt. Jag tror att jag på nåt sätt alltid kommer komma ihåg den tiden. Vändpunkten i mitt liv tror jag. Då jag fick en insikt i mig själv. Och insåg att jag kanske inte borde vara så förbannat inskränkt, utan istället ta tag i skiten och dra mig uppåt. Och titta på mig nu, jag lyckades. Trots mina otaliga downfalls. Men jag klarade mig. Och numera är jag jävligt glad för den jag är och hur mitt liv har artat sig. Visst, jag vill ändra på saker. Men jag har också insett att man kan inte få allt. Liksom, jag har superbra vänner, en väldigt bra familj och släkt som bryr sig, jag har pengar, jag har ett utseende som jag är nöjd med så vad fan har jag egentligen att klaga på? Nej just det, inte mycket alls. Sure, jag har ingen pojkvän och kärleken går alltid åt helvete för mig och yadayadayada men vafan man kan inte få allt som sagt. Det kommer det med. Jag vill ha det nu, men jag har lärt mig att det ibland kan vara värt att vänta, även att jag är världens mest otåliga människa. Detaljer detaljer.

Men som sagt, nu är jag finally where I belong. Jag trivs med mitt liv. Dock skulle jag trivas liiiiite bättre ifall min familj fick en knäpp och flyttade till Göteborg nu sisådär på direkten. Jag skulle inte klaga menar jag. Undraaa varför lixXxx.


Emma.