Je ne peux pas vivre, si la vie est sans vous
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva
mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin
drömt om fanns där för mig
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Den texten passar ganska bra just nu. Mitt sinnestillsånd är inte vad det brukar vara. Jag citerar Ella "Man är som en ballong som någon liksom blåst upp och sen släpper iväg, man bara susar omkring lite soft och all luft går ur en". Ungefär så känner jag mig nu. Jag är så enormt känslofylld att det inte är sant. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill göra något åt det, men jag vågar inte det, med risk för att ballongen (a.k.a. jag) ska gå sönder. Jag vill så fruktansvärt jävla gärna skrika ut det. Men jag kan inte. Kan inte, får inte, borde inte, ska inte. Men jag vill.
Om inte alla redan förstått det så vill jag ha en människa. Inte vem som helst, utan en väldigt speciell som jag tycker om något enormt mycket. Så mycket att det gör ont i mitt lilla sårbara pulserande hjärta. Det är inte skönt. Samtidigt som man blir så glad utav det. Och ja, det är en han, ifall det inte redan är uppenbart. Jag är nog så heterosexuell man kan bli, jag har ju i princip homofobi. Men det är ju en annan sak. Iaf så ja. Jag vet inte riktigt var man ska placera mig i känslogrejen. Jag är ju inte helkär. Men jag är definitivt mer än förälskad.
Jag som lovat mig själv att inte öppna mig och my heart för någon mera. Eller lovat och lovat, men bestämt mig för att inte bli kär snarare. Den planen gick ju verkligen som planerat...eller kanske inte. Nu har jag gått för långt över gränsen och blivit way to förälskad för mitt eget bästa. Antingen får jag väl köra på och låta det bära eller brista. Eller så får jag hålla käften om det och hoppas på att han tar det första steget. Men nu har ju inte jag världens bästa tålamod så förr eller senare lär jag väl anslöja mig ändå.
Förjävligt är vad det är (Y)
Emma.
Förövrigt så är Got the life - Korn en väldigt bra låt. Iaf introt innan dom börjar sjunga och refrängen^^
