Emma

Är i en gråzon* idag. Vet inte riktigt hur jag mår. Bara är. Har så många känslor inom mig som vill ut, men jag varken hur eller vart jag ska släppa ut dom. Känner mig som en hamster i en hamsterboll, eller varför inte som en katt med senap i asset. Springer och springer tills jag tuppar. Dock har jag ju inte den konditionen för att bokstavligt göra det. Men det känns som att jag gör det. Bara springer utan att komma någon jävla vart. Tar aldrig stopp liksom. Jag är så trött på att varje dag göra det samma. Gå upp runt 12, sätta på datorn, fixa frukost, se lite på tv, sätta mig vid datorn, sitta där hela dagen, klaga lite, prata lite med mamma, kolla lite på tv, sätta mig vid datorn till sisådär 00-00.30, gå och lägga mig. Och sen börjar det om. Är så fruktansvärt jävla trött på det. "Men hitta på något då, gör något då!", tänker ni. Javisst det skulle jag gärna göra, ifall det inte regnade och ifall jag hade någon att göra något med. För det är ju inte så jävla roligt att göra något i min ensamhet i regnet, eller hur? Tänkte väl det.

Tycker bara det är dags att det händer något nu. Något som får mig på andra tankar. För jag tyar inte längre, Karl-Oskar (på småländska förstås, för er som inte vet är det från Vilhelm Mobergs Utvandrarna, eller invandrarna, vet inte vilken). Måste få utlopp för alla jävla feelings. Men jag orkar inte prata med någon om det. Lyckat. Nej men seriöst, man får inte ut ett dugg av att prata om sånt. Det slutar bara med att man själv får sitta och lyssna på deprimerande stories om personen man pratar med och får agera hobbypsykolog, och då kan det ju lika gärna kvitta.

Jag vill inte bli psykolog längre. Eller jo kanske, men inte just idag. Kommer förmodligen inte orka sitta och lyssna på såna som jag dygnet runt. Jag funderar starkt på att bli författare. Ingen tråkig här nu, utan en halvt alkoholiserad och sönderrökt med whiskeyröst, tovigthår och påsar under ögonen. Köpa ett litet torp nånstans och bara sitta och skriva. Ge ut en ungdomsroman nån gång ibland sådär och bara bo där ute i bushen för mig själv. Och kanske med några katter, trots att jag hatar katter och då skulle bli känd som den crazy författarinnan som är besatt av katter och sprit. Nej, vi skippar katterna. Jag skaffar mig en undulat istället. Eller nej, den skulle pipa för mycket så tillslut skulle jag strypa den (och ja, jag gillar inte djur värst mkt). Jag skaffar mig..en...vandrande pinne. Äcklig, men den är iaf tyst och sköter sig själv. För jag vill inte bo helt själv. Jag måste ha något livstecken i närheten. Det tänker jag livnära mig på när jag levt klart. Och festat runt som världens jävla partyqueen i alla partystäder man kan tänka sig, knullat runt med varenda ungkarl i min närhet (vem som helst som ser bra ut annars), varit lyxhustru och plastikopererat mig tills jag ser ut som Amanda Lepore. Då är jag klar med mitt liv. Då ska jag bli alkoholiserad författare ute på vischan. Härlig framtid. Jag längtar redan.

Och nej, det är förstås inte så jag vill att min framtid ska se ut. Men just nu känns det ändå väldigt lockande. Men det är bara för att jag är mer pessimistisk och nere än vanligt idag. Allt jag egentligen vill säga är: ÄLSKA MIG NÅGON! Det lät fruktansvärt desperat. Men jag är desperat idag, så vad i helvete.


Emma J. Bellini

gråzon* = ett sinnestillstånd där man inte mår alls. Man vet ingenting, bara är. Man mår inte bra, men inte heller dåligt. Man bara är som sagt. Ellas och mitt påfund off course.