Emma

Igår blev någon överkörd av ett tåg i Mjölby. Kanske var den självmordsbenägen eller kanske blev den knuffad. Vem vet. I vilket fall som helst gjorde denne mosade stackars person så att jag, Lager och Jocke fick stå i, allas favoritställe när det är kallt, Mantorp, eftersom tåget inte körde till Mjölby. Inga väntsalar. Vi var grymt trötta, jag var pissnödig och klockan var runt 00.40. Vi väntade och till en början var vi lite positiva "Amen dom skulle ju skicka bussar, dom kommer nog snart". Tiden gick och folk blev allt bittrare. När klockan började närma sig halv 2 var vi i princip sönderfrusna och tyckte snarare att det var jävligt onödigt av personen att hoppa just idag, än vad vi tyckte synd om den och dens anhöriga. Vi kramades lite för att hålla värmen och så minsann kom en buss. Men skulle den till Mjölby? NEJ FÖR FAN, det är klart den inte skulle. Den skulle självfallet till Linköping, dit det redan gick tåg från Mantorp. Då svor vi ännu mer. Och en skapligt full man som nyss fyllt 50 försökte bjuda Lager på öl, Lucky Star-öl tror jag det var. Lager avböjde, och mannen frågade återigen 5 minuter senare. Lager avböjde ännu en gång. Sedan började spekulationerna om hur det egentligen är att vara uteliggare. Vi klagar halvt ihjäl oss efter en timme, hur känner sig då en uteliggare. Plötsligt fick man en helt ny syn på (stackars) Billy här i stan. Jag och Lager tyckte också att stämningen var ganska härlig. Man får en sammanhållning utan dess like när man sitter fast i en öde stad, mitt i natten, när det är kallt och folk är lite sura. Man blir som ett gäng. Om vi bara åkt tåg tillsammans hade man inte ens lagt märke till varandra. Men nu får man en liten stämning tillsammans och ifall man nån gång skulle se varandra kanske man skulle nicka till lite och ge varandra en igenkännande blick, som käre Lager så vackert uttryckte sig.

När vi kom till Mjölby igen kände jag och Lager att vi nästan var tvugna att kolla ifall det låg kvar några kroppsdelar, alternativt blod, på spåret. Det gjorde det inte, bara ett tomt tåg stod där. Jag måste nog erkänna att vi båda två sköljdes igenom av en smått besviken känsla ändå, även om vi förmodligen hade haft svårt att sova ifall vi sett en arm eller två. Efter det skildes vi åt och vandrade hemåt, jag hem till mitt och Lager hem till sin mormor med dubbelsängen. Väl hemma vid runt halv 3 snåret somnade jag väldigt tungt i min säng. Dock väldigt frusen. Jag vaknade igen idag vid halv 12. Jag har nog aldrig sovit så djupt och så länge (ja, jag är relativt morgonpigg annars).

Kvällen blev ändå relativt lyckad. Först hos Smappiz, sen Trägårn med massa folk, sen Mcd med okända kulturberikade människor och inte att förglömma Jesusbussen, där vi bjöds på te och bulle. Vi skrattade så mycket att vi grät och jag satte i halsen. Men dom hade fruktansvärt gott te måste jag säga.

Jag älskar mina vänner (och bekanta, får jag väl kalla resten). Finns nog inga andra som kan göra en sån här kväll så bra.


Emma.