Emma

Kom att tänka på en sak som är ganska läskig. Att inte veta. Det är läskigt. Inte att inte veta om man har prov eller något sånt (vilken visserligen kan bli lite läskigt om man inte pluggat) utan lite djupare att inte veta. Jag hatar att inte veta saker. Speciellt att inte veta vad jag själv vill eller hur jag själv känner. Det handlar väl kanske bara att lära känna sig själv tillräckligt bra, så kanske man vet sånt sen. Men om man inte vet hur man ska gå till väga för att lära känna sig själv då? Ska man fortsätta göra saker impulsivt och hoppas att det är rätt, och samtidigt gå runt och leva i ovisshet? Att inte veta vad nån man tycker mycket om känner är också jobbigt. Minst lika hemskt som att inte veta vad man själv tycker och känner. Man blir så osäker och så vet man ännu mindre.

Kontrollfreak som jag är känner jag ofta att jag måste vet allt för att kunna planera min vardag (jag är sjukligt planerig ibland). Om jag inte vet så blir jag knäckt. Det kan vara ganska lugnt att inte veta en småsak, men när jag börjar veta mindre och mindre, då börjar jag bli smått sinnessjuk. Galet. Å andra sidan är jag ganska galen i huvudet. Men hur kan man egentligen veta saker? Någon måste ju bestämt saken från början, alltså måste det finnas vissa som vet något först av alla. Ganska fränt tycker jag. Att veta allting, alla känslor, alla åsikter absolut allting. Tänk vad jag skulle bli lättad då. Speciellt det här med känslorna. Det är det som är jobbigast. Hur vet man egentligen vad en känsla är? Och hur vet man om en känsla stämmer eller inte? Hur vet man hur man ska uttrycka en känsla? Finns det ord för det? Hur vet man saker? Finns det verkligen svar på allt, eller vet man bara helt enkelt inte?


Emma.

Undra hur många gånger jag har skrivit ordet "vet" i det här inlägget. Någon som orkar räkna?