Emma

Alltså jag pallar snart inte mer. Och jag är seriös. Det är ju inte en sak allting handlar om. Utan, grej på grej på grej och gammal skit som jag har förträngt. Och så fort jag tror att jag ska få bli glad och allt såntdär så blir allt åt helvete. Hur länge ska det hålla på så egentligen? En människa, speciellt jag, orkar inte med det hur länge som helst. Jag kan ju inte ens hoppas yttepyttelite på att nåt ska bli bra, för då går ju allt åt helvete som sagt.

Jag är så fruktansvärt otroligt trött på att ständigt gå runt och ha ont någonstans inuti mig. Det är helt sjukt, för det värker ju bara mer och mer ju fler saker som händer. Jag vill bara kunna få vara glad en längre tid. Och visst jag har väl fått vara glad nu en tid här, från det att jag bytte till Spetta. Men sen så fort nånting händer, som då för några veckor sen. När det här respektlösa beteendet, som jag nämnt tidigare, började, så revs ju saker och ting upp igen. Ni kanske tycker jag är töntig eller whatever. Men jag måste öppna mig nånstans, och bloggen är lätt att prata med när man inte vill sitta framför nån och inte få fram ett ord på grund av tjut. Det dom knäckte mig idag var nog att det dära beteendet tog ett skutt upp till himlen och att det här med gurkan nu bara är att glömma. Och jag undrar bara, varför händer det alltid mig och ska jag aldrig slippa det här som gör så ont och varför försvann snön?

Gå och dö.


Emma