Emma

Hur kommer det sig att man ibland vill ha någon som man annars aldrig skulle ens titta åt? Är det för att man vill ha något nytt eller för att man har fått ett psykbryt och inte vet vad man håller på med? Ja inte vet jag. Det är väldigt knepigt. För allt känns så rubbat, på något sätt. Man är van vid att automatiskt kolla åt personer med en viss stil, speciella ansiktsdrag, en speciell klädstil eller vad som helst. Men sen helt plötsligt kommer någon annan in i bilden. Någon vars utseende inte alls är som det man brukar kolla lite extra på. Då kommer en liten tankebubbla upp bredvid huvudet och tänker "hm, det där var något nytt, varför?". Eller i mitt fall skulle det väl mer se ut som "Wtf?", "Vad..i..helvete?" eller "Seriöst, vad är det här?". Och man kommer aldrig riktigt underfund med varför. Ändå känns det rätt bra. Man kan inte riktigt sluta bry sig lite extra eller kolla lite mer eller hjärtat kan inte rå för att det kanske skuttar till en extra gång. Ganska spännande, samtidigt som det är jävligt scary. Liksom det är ju kind of outforskad mark, om man utrycker sig så dååva. Kanske är det för att man har av en slump kollat beyond utseendet och upptäckt att personligheten och det innanför är mer viktigt än man tror. Så man skiter kanske fullständigt i om personen är ful som stryk, istället har han (i mitt fall alltså, det kan ju vara en liten gääärl också) en rolig, glad och intressant personlighet. Det är ju sånt jag vill att folk ska kolla på hos mig. Inte för att jag är ful som stryk då, hoppas jag ingen tycker i varje fall. Men det är ganska trist att bli dömd av sitt yttre. Jag vet att jag gör mig till på bild, och posar och har mig. Tar mängder med pics på mig själv, redigerar lite granna och lägger ut här eller på bdb. Och då är det ju rätt självklart att folk kollar på mitt utseende och gillar det. Men det är ju också därför det går åt helvete när peeps börjar prata med mig eller träffar mig. "nämen...var inte hon dum i huvudet? Hon var ju snygg liksom?", "waah, vad säger hon? vad sjuk i huvudet hon är", "ser hon ut sådär!?", "är hon snäll? inte dryg?". Så kan jag tänka mig att det tänks. Eller vad vet jag. Men det skulle inte förvåna mig. Visst, jag är pretty self confident och tycker att jag är snygg. Men min personlighet är hell of a lot snyggare än mitt yttre. Och det säger ju en del om den right? Höhö.

Som ni kanske förstår är jag lite småfrussad och har gått och fått mig en yttepyttecrush på en pojke. Det var ju det jag ville. Men sen när Amor skjuter den dära pilen först på mig och sen på mitt offer så måste han ha skjutit fel. Denne kanske stod bredvid den snygga, solbrända, muskulösa fjortisen jag borde börjat tycka om? Istället flyttade han på sig och Amor sköt fel. Och här är vi nu. Jag är lite halvt betuttad (hatar ordet) i någon jag aldrig ens skulle ge en blick och någon som inte alls är något speciellt. In my face.

    

Ami, var finns du när jag behöver dig!?


Ape