Emma

Kom hem vid halv 12 idag. Jag ville inte äta fiskgratäng. Jag ville inte vänta i två timmar på en historialektion jag ändå skulle gå ifrån tack vare tandläkarbesök. Dom har ju flyttat. Tandläkarna alltså. Till vårdcentralen. Jag gick in i vårdcentralen med en cool hållning, så att folk skulle tro att jag visste vart jag skulle. Jag hade ingen aning. Men sen visade det sig att det var skyltat hela vägen fram. Det var inte alls svårt att hitta, inte ens med ett lokalsinne som mitt. Just nu sitter jag och lyssnar på Snook. Sjunger med lite, tror att jag är cool. Det är jag inte. Men det är kul att få låtsas ibland.

Jag är liten men jag är kaxig, jag tror du har rätt
Jag är den största personen du sett

Som sagt, man kan ju få låtsas lite, right? Det tragiska är att jag tänker sådär om mig själv ibland, på fullaste allvar...

Anyways. Jag gjorde ett test på facebook igår. Det visade sig att jag ska få två barn. En pöjk och en tjaj. Jag vill inte ha barn. Ska jag ha barn så ska jag ha en liten jävel. Och det ska vara en son. Men jag ger mig fan på att jag kommer skaffa två i alla fall. Jag är ju så velig. Men då vet jag hur jag vill ha det. Först ska jag få en son med en. Jag vet vem den där "en" är. Den enda människan jag kan se mig själv med om 20 år, fucking jävla tragiskt nog. Eller det finns en till, men den gör mig mer ont än gott så vi stryker den. I alla fall, jag får en liten son med den där personen. Jag bestämmer att han heter Emilio. Emilio M. (M är ju då efternamnet). Han är väldigt söt, den där lille Emilio. Han har smålockigt brunt hår och bruna ögon (kommer inte att hända då varken jag eller papsen har bruna ögon och brunt hår, men man kan ju önska) och kommer att växa upp till en görasnygg kille som alla tjejer vill ha. När han är 4 år så vill pappan ha ett barn till. Jag protesterar. Jag vill för allt i världen inte utsätta min blossom full of nectar för den smärta Emilio orsakade mig. Och kejsarsnitt har jag på senare dagar blivit emot, då jag inte vill ha ett ärr på magen. Så, jag protesterar mot ännu en unge. Men pappan ger sig inte. Och då känner jag såhär, att vi kan ju lika gärna plocka hem en liten kiddo från Vietnamn eller dylikt land. Det går pappan med på. Då jag inte vill hamna i numerärt underläge så tycker jag att vi ska välja en tjej. Sagt och gjort. Familjen drar till Vietnam och hamnar på ett barnhem där vi hittar vår lilla knodd. Hon är bedårande och vi tar med oss henne hem (jag vet att adoption är svårare än så, men det här är min historia). Pappan vill ha ett medelsvenssonnamn, typ Sara eller Johanna eller Elin. Men det vägrar jag. Jag tycker att hon ska få vara lite exotisk. Så jag bestämmer att hon får heta Trinh (uttalas Tchjin ungefär), det har jag fått från So you think you can dance för ett par säsonger sen. Hon växer upp och blir lika cool som jag en gång var (så som jag är nu, menar jag då). Svarthårig, storbröstad och lagom kropp. Alla vill ha henne. Emilio skyddar henne från allt vad våldtäktsmän heter, för han är en snäll bror som tycker om sin syster. Vi lever ett lyckligt liv och jag är evigt snygg trots att jag tar hand om två skitungar. Pappan är pappaledig och vi är en fruktansvärt jämställd familj. Vi lever ett bra liv tillsammans. Tills vi dör. Då ärver våra barn våra enorma tillgångar.

Så vill jag att det ska bli. Då skulle jag nog tamigfan vara lycklig. Det finns nog bara som sagt en människa jag kan se mig själv med i framtiden. Trots att jag vet att det aldrig kommer att bli så, så kan jag inte låta bli att drömma mig bort. Som tur är så är jag ju så himla independent och bra så det gör inget om jag inte får dela resten av mitt liv med denne person, jag klarar mig ändå. Jag hittar någon annan, det vet jag. Men man kan ju som sagt få drömma och önska ibland. Det mår man bra av.



Emma