Emma

Jaha. Idag började det nya schemat. Det verkar helt okej faktiskt. Jag valde drama som estetisk verksamhet. Det verkar också helt okej, till och med mer än okej. Jag slutade fyra idag. När jag kom hem så åt jag lite och kollade på film. Sen så har jag faktiskt pluggat också. Satt en halvtimme eller två med franskan. Jag ska tamigfan ha ett mvg på det här provet. Det har jag bestämt mig för. Får jag inte det så stryper jag Elisabeth. Eller kanske inte, hon är för snäll för det. Men jag blir sur. Innan jag går och lägger mig ikväll ska jag läsa också. Det behöver jag. Annars är det jag som blir strypt, av Ulla.

Jag har börjat fundera på vad jag ska göra med mitt liv. I framtiden alltså. För som det ser ut just nu, så har jag inte ett endaste mål. Det känns inte så bra. För om bara 2½ år så tar jag studenten och hoppar rätt ut i avgrunden vuxenlivet. Kind of scary...you know. Och då vore det ganska skönt att veta vad man vill. Jag har ingen aning. Mitt skäl till att jag ens valde samhäll. För att ha många valmöjligheter sen liksom. Ifall jag verkligen skulle gått efter mitt hjärta så hade jag nu suttit här som en estet förmodligen. Men jag valde bort det, eftersom jag inte är 100 procent säker på att jag vill jobba med bild och sånt i framtiden. Jag tror inte att jag vill det. Eller, min stora dröm är ju att bli inredningsarkitekt. Det kanske man inte tror. Men jag tror inte att jag kommer orka ta mig dit. Jag tror inte att jag kommer orka ta mig någonstans. Det är kruxet med mig, jag är förbannat jävla lat. Jag vill ha allting serverat framför mig, så jag bara kan göra ett par val och sen leva smärtfritt. Jag har fått det bevisat för mig, jävligt hårt, att det inte funkar så. Flera gånger. Men människan lär sig ju väldigt sällan av sina misstag, tyvärr. En annan dröm jag har är att bli psykolog. Men jag orkar inte vänta tolv år på att ens få kalla mig för en psykolog, vid det laget lär jag förmodligen ha tröttnat. Man kanske kan tro nu att jag visst vet vad jag vill. Och ja, det kanske jag gör. Men för mig är det där drömmar, inga mål. Det är drömmar, precis som att jag drömmer att få gifta mig med Robin Bengtsson alt. Ola Svensson. Och det kan man ju knappast kalla för mål, för det vet vi ju alla att det aldrig kommer att hända.

Min största rädsla inför framtiden är att jag stannar kvar här. I Mjölby. Då kan jag lika gärna dö. För jag ser verkligen ingen framtid för mig här. Vad har Mjölby (Östergötland i allmänhet) att ge mig? Ett jobb på Ica, en man som pratar ännu bredare östgötska än Rpon och fyra barn som ska behöva straffas för att deras morsa inte lyckades få arslet ur vagnen och ge dom en bättre future? Nej. Inget för mig. Men visst, jag klagar inte på min uppväxt här i Mjölby, för den har varit bra. Det är en ypperlig stad att växa upp i. Litet, kompakt och tryggt. Men jag kan hela den här staden nu, jag är så trött på den att jag bara vill kräkas på den och jag vill verkligen inte fastna här. Jag vill ge mina kiddos fler möjligheter än vad jag har fått. Jag har fått möjligheter, visst. Jag kom ju in på Lkpgs värsta snobbskola och yada yada, men tänk om jag hade velat läsa en utbildning som inte fanns häromkring. Jag hade aldrig nånsin vågat det. För jag har växt upp med en sån jäkla trygghet i den här stan, så jag hade inte vågat spreada mina vingar och dra iväg. Aldrig. Men säg att jag hade bott i en storstad, då tror jag att jag hade vågat, för i en stor stad finns det nog outforskade saker, som man aldrig har sett. Och det borde ju göra att man vågar prova på nya saker, och gör så att man vågar vara lite nyfiken. Men å andra sidan, allt är ju upp till mig. Jag bär min egen framtid på mina små axlar, klyschigt nog.

Men vad vet jag, jag kanske totalt är ute och cyklar.Jag är bara lite djup såhär på kvällskvisten. Kul ifall ni orkade ta er tid. Nu ska läsa.


Emma