Emma

Jag mår inte bra. Min kropp vill inte vad jag vill. Känner mig helt jävla förstörd. Men det gör jag ibland. Går nog över tills imorrn. Gick till typ 11 idag. Så jävla härligt. Fikade på stan och köpte två böcker. Belle De Jour - En eskortflickas öden och äventyr och Motsatsen till kärlek avJulie Buxbaum. Dom verkade bra. Åkte och handlade med mamma och syster efter det. Läste VeckoRevyn och typ dog när jag kom hem. Sitter här nu. Imorrn är näst sista dagen i skolan för detta läsår. Fyfan så härligt. Förövrigt så lossnar knappen i mina nya byxor hela tiden. Otroligt störande. Ett tecken på att jag är fet och har köpt för små byxor eller är det bara dålig kvalitet? (jag stavar som en kratta, skrev nyss "knavlitet" istället för kvalitet). Jag tänkte på en annan sak, om man ska vara typ finklädd på torsdag. På avslutningen. Vi ska vara där i två timmar. Spela kubb, äta tårta och få frånvaropapper. Inte så mycket att göra sig superfin för kanske. Men det är ju ändå skolavslutning. Alla andra år har man ju varit fin och grejer. 

Förövrigt så är det otroligt frustrerande och jobbigt att jag lyckas få människor att gilla mig, alla utom den jag faktiskt på riktigt vill ha och skulle kunna offra min högra (bästa) hand för. Kanske till och med hela armen. Men det går inte. För gudfittan har gett sig fan på att göra livet jävligt för mig. Jag accepterar det, men det är jobbigt att hålla på att förneka och ha tillfälliga förbindelser med folk, istället för att faktiskt få chansen att satsa på den man vill ha. Idioti är vad jag håller på med, men jag vågar inte helt enkelt. För jag är en tönt. Och jag vet egentligen inte varför jag skriver det. Jag har lyckats bra med den här förnekelsen i tjaa, säkert ett halvår nu. Men det börjar tära på mig nu. Kanske dags att avslöja sig. Eller inte. Vad vet jag. Förövrigt så drömde jag en dröm typ igår natt eller när det nu var. Jag drömde att jag var hatad. Av allt och alla. Till och med min familj hatade mig. Var jag än gick så var det någon som kollade snett/skrattade/sa elaka saker/snackade skit bakom min rygg. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Drömmen slutade med att jag satte mig i ett hörn och tjöt, fag. Det jobbiga är att jag nu har början inbilla mig att det är så. Irl alltså. Det kanske inte är inbillning, det vet ju iofs inte jag. Men iaf. Sjukt jobbigt. Jag känner mig otroligt paranoid. Det känns/jag inbillar mig att alla går runt och är fejksnälla och fejktrevliga men att dom sen när jag har gått därifrån börjar prata illa om mig. En av mina biggest fears. Men jag kan ju inte råför vad folk tror om mig egentligen, kan ju heller inte råför att dom får en vrång (galet fult ord) bild av mig, när man då inte ens får en chans att förklara sig. Det är inte rätt att folk tycker och tänker saker om en. För det gör faktiskt inte jag, även om man kan tro det. Jag kan ogilla eller störa mig på folk. Men jag får så dåligt samvete om jag står och väller massa hat över en person. Jag är inte så himla hatisk som jag ibland påstår mig vara. Men alla är ju i princip som vanligt. Jag förstår inte varför jag larvar mig. Eller jag vet ju inte. Jag kanske har blivit ett hatobjekt. Eller så är jag bara onödigt egocentrisk som vill ha uppmärksamhet. Jävla attentionwhore är vad jag är. Pinsamt för fan. 

Helt plötsligt fick jag bara en känsla av att jag ville lägga ner min blogg. Men den är ju som mitt barn. Men om jag inte har den så blir det ju liite svårare för folk att ogilla mig å andra sidan. Näe. Fan vad paranoid jag är.


Emma