Emma

Förut var jag på dåligt humör. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur sämst allting var och hur trött jag var/är på mig själv. Men jag lät bli. Varför vet jag inte. Men det brukar inte bli så bra när jag är på dåligt humör i alla fall. Bara negativt, tjatigt och osammanhängande. Även om jag kanske skulle behöva få ur mig lite sådant. Men jag får spara det till någon annan gång.

Jag är helt otroligt jävla trött idag. Jag vet inte varför, för jag har inte gjort något väldigt ansträngande. Mer än gått till och från skolan, och det är inte ens ansträngande. Dessutom är jag trött på vädret. Det är mars. Det är snö överallt. Jag vill inte ha nån mer förbannad jävla snö. Det ska vara vår nu. Grönt gräs, sol och blomknoppar. Så ska det vara. Inte kallt, snö och is. Man halkar ju fan vart man än går. Fruktansvärt irriterande. Jag var visst på lite dåligt humör nu också.

I och för sig så vet jag exakt vad humöret beror på. Dels på pms-jävel och dels på en annan sak. Det vore skönt att bara släppa allt för en stund och bara få slappna av. Jag skulle vilja prova på floating. Det vore nog avslappnande. Fast lite läskigt ändå, att ligga instängd i en låda och ligga därinne och flyta på saltvatten.

Dessutom är jag trött på mig själv. På den personen jag är utåt sett. Inte på min personlighet eller något, för den är jag. Den är Emma. Men resten känns så jävla fejkat. Det kanske inte är fejkat men det känns så. Jag ser ju i princip ut som en något mognad fjortis. Tyvärr, men det är ju fan så. Och om det är något jag hatar, så är det just fjortisar. Jag är ingen fjortis, det är jag väldigt medveten om. Men jag ser ut ungefär som en sådan. Tragiskt nog. För det är missvisande för personer man vill lära känna och som inte vet nånting om en. För då blir det automatiskt att den personen att den dömer en och tänker "hm..hon är nog inte så smart, hon bara trycker upp tuttarna och fnissar och säger dumma saker". Och sån är ju inte jag. För jag är faktiskt väldigt smart (vare sig man vill erkänna att jag är det eller inte) och jag är dessutom en väldigt djup människa. Jag tänker på saker så långt att det inte är sant. Jag överanalyserar exakt allting som går att analysera. Jag är fruktansvärt känslig och kan få minsta lilla grej till något stort. Och jag är faktiskt väldigt mogen, även om det inte alltid visar sig. För vem vill sitta och vara djup och mogen jämt. Då tas man ju för ett emo eller något annat oseriöst. Det tråkiga är just att man kanske inte alltid tas på allvar av såna som inte sett dom där djupa och smarta sidorna av en. Dom bara skrattar och pratar bort det där smarta på något sätt, och så sitter man där dumförklarad och härlig. Och då har det blivit att jag väldigt sällan visar den sidan. Förutom när jag umgås med mina närmsta vänner, för då är det enda dom får höra mina analyser om saker och ting. Men det här är synd tycker jag. För mitt utseende visar en ganska fel bild av mig. Trots att jag är nöjd med hur jag ser ut och vill egentligen inte ändra på något. Detta dras ju iofs tillbaka till en och samma person. En person som jag vill ska se mig för my inside, så att säga. Och som kan se beyond mitt foundation-face. Men hur lätt är det på en skala. 

Nu känner jag att det räcker för idag. Konstigt nog blir det alltid såna här inlägg när jag har pms. Det kan ändå vara bra att ha ibland, de där premenstruella syndromen. 


Emma