Emma

Just nu sitter jag i Spångsholm och tittar ut på en slaskig åker. Uppfriskande... Eller ja, kanske inte. Jag har redan hunnit vara nere på stan och fika och köpa en present till min lillasyster Lina som fyller 3 år om två veckor. Hon får en rosa keps med Hello Kitty på. Jag brukar alltid ge mycket presenter till mina syskon annars. Men nu i dessa tider när ekonomin tryter så blir det bara nån grej till varje unge. Dom brukar i och för sig bli lika glada för det.

Igår när jag kom hem efter våran fredagsfika så började jag tänka på massa saker. Saker som egentligen numera tillhör my past. Men som egentligen är oundvikliga att tänka på någon gång då och då. Jag tror att det är bra att tänka på och reflektera över dåliga (och bra också förstås) saker som har hänt i ens liv. För om man gör det med jämna mellanrum så kan man se det från olika perspektiv. Vissa saker kanske inte går att se på på fler än ett perspektiv. Men många saker gör det. Jag insåg till exempel igår att jag inte är lika rädd längre, lika rädd för att falla tillbaka i mina gamla tankespår och onda cirklar, utan jag har istället accepterat att livet inte är på topp jämt och att man måste tillåta sig själv att vara ledsen eller på dåligt humör ibland. Världen går inte under. Dessutom mår man inte bra av att hålla allt inom sig. Vilket jag ofta, tyvärr, gör. Jag säger inte att jag går runt och förtränger alla mina dåliga känslor, men istället för att prata om dom eller tjuta lite granna så väljer jag att sålla bort det. Jag är väldigt bra på det, jag kan välja bort att gråta hur tjutfärdig jag än är i många situationer. Men ibland, har jag nu insett, måste man släppa ut skiten. För jag är så jävla medveten om att det blir bättre efteråt, hur jobbigt det än är just för stunden när man sitter där som ett litet barn i fosterställning och gråter så mycket att det känns som om man ska dö vilken sekund som helst. Det blir alltid bättre efteråt. Kanske inte mycket bättre, men åtminstone bättre. Och det är skönt att veta det nu.

Förr så pratade jag aldrig med någon om hur jag mådde, när jag mådde skit, utan jag satt där på mitt rum tills jag lärde mig att svälja mina tårar och gå vidare. Något jag har kvar efter det är att varje gång jag blir sjuk nu, så fortsätter jag som vanligt. Jag tillåter mig sällan att vara hemma och vara sjuk, för att jag vet att jag orkar. Om jag vill så orkar jag. Hur sjuk jag än är. När jag hade körtelfeber i våras till exempel, så var jag så jävla sjuk. Jag hade nog aldrig varit så sjuk och eftersom det är ett virus så kan man inte bli frisk genom medicinering utan bara låta det vara tills det går över av sig själv. Och jag gick till skolan ändå. Jag var sjuk i ungefär tre veckor och av dom veckorna så var jag hemma kanske två dagar. Likaså när jag hade min deppressionsperiod för hurlängesendetnuvar så gick jag till skolan ändå, jag praktiskt taget drog mig upp ur sängen för att orka ta mig upp varje dag. Sen tjöt jag lite i duschen och när jag kom ut därifrån så tillät jag mig inte att gråta mer utan bara slutade och gick till skolan. Nu gör jag ju bara sådär när jag är sjuk, och det är faktiskt ganska skönt. För jag känner hur stark jag faktiskt är. För det är jag, det måste jag få säga.

Vad jag vill få ut är att att man måste släppa ut lite ibland. Annars mår man inte bra tillslut. När jag behöver gråta ibland så brukar jag kolla på en sorglig film. Det hjälper alltid. Eller om jag inte orkar med det, så brukar jag sätta på Titanic och spola fram tills scenen där dom ligger i vattnet i slutet. Då är det kört, då gråter jag som en gris. Och det är så jävla skönt. Jag rekomenderar verkligen den scenen i Titanic. Men å andra sidan är det inte så jävla underbart att sitta och tjuta själv jämt och ständigt, det har jag gjort för mycket i mina dagar (låter som om jag vore en gammal människa). Jag behöver någon som kan hålla om mig, och beskydda mig, och låta mig gråta ut nån gång ibland. Men för att det ska hända måste jag lita på den personen väldigt mycket. Annars kommer inget ut. Och jag har ganska svårt för att släppa in människor ända in på höftbenet så att säga. Jag må vara väldigt öppen, men jag har mycket saker som ingen vet om mig. Och det behöver faktiskt komma ut ibland. Och det är inget jag vill sitta och prata med vem som helst om, för en del saker är inte vackra.

Herre min jävel vad mycket jag hade skrivit såg jag nu. Jag bör nog bespara er på läsning nu. Men ni har i alla fall att läsa för hela helgen. Jag vet inte ens om jag fick ut något viktigt av den här texten, jag bara skrev lite. För min egen skull. Inte för att någon annan ska sitta och läsa och förstå mig. Vilket ni gärna får göra i och för sig, men det var som sagt inte syftet från början. Nu räcker det.


Emma