Emma

Jag bara känner att jag vill lägga mig ner på golvet och gråta. Tjuta ut lite skit. Vet ej varför egentligen. För jag mår ju bra. Jag har ju allt jag vill ha och är jävligt nöjd med det. Men ändå. Det finns så mycket att gråta över här i världen. Att man inte gör det oftare. Gråter alltså. Man kan gråta för barnen i Afrika (hatar egentligen det där "barnen i Afrika", det finns väl för fan barn i Ryssland, Afghanistan, Kina, Peru, Sverige överfuckingallt, som det är synd om) jag säger barnen i världen istället, för alla hemlösa djur som finns här och var, för att man inte är ekonomiskt oberoende, för att man är för ung för att köpa sprit, för lågkonjunkturen, för alla krig här och var i världen, för alla som drabbas i dessa krig, för alla kvinnor som blir misshandlade av sina män och inte kan lämna dom, för alla som klämmer ut en liten bebis och sedan dör den där lille skrynkliga varelsen, för alla dom som lider av dödliga sjukdomar, för alla som har aids, för att man inte har någonstans att sova under Way out West, för att det snart är säsongsavslutning på Greys. Man skulle kunna gråta för så mycket. Stora som små saker. Egentligen borde man ju tänka på alla dom här stora hemska sakerna som faktiskt händer i världen. Och inte vara så jävla egoistisk som man är. Som jag. Jag vill sitta och tjuta för småsaker. Små jävla skitsaker som förvirrar min hjärna. Men som en liten fattig hemlös människa inte skulle bry sig ett dyft om, han/hon skulle mer bry sig om att få mat för dagen. Det tar jag för givet. Blir så arg. Så orättvist. Men jag kommer ju fortsätta att tycka synd om mig själv när jag känner att jag inte förstår saker som försiggår, eller när saker inte turnar out att bli så som jag vill. Jag kommer fortsätta att whina. Jag skulle behöva ett par varv i spåret med Ella känner jag. Hon förstår jävligt bra. Eller så skulle jag behöva bråka med någon. Skrika, vara förbannad, slå. Bara släppa ut skit. Och få tillbaka. Jag klarar inte av folk som bara tar emot, tar emot och tar emot. Jag vill ha tillbaka. Käftar jag med någon vill jag att den käftar tillbaka. Jag tjuter alltid då. Men det är mitt sätt att hantera ilska. Jag kan inte få ut all ilska i ord så jag tar tårarna till hjälp. Jag behöver någon jävel som kan sätta mig på plats. Någon som slår till mig och säger åt mig att lägga av. Någon som faktiskt kan klara av det. Någon som behandlar mig som en man (hehe)!

Mycket saker snurrar uppe i mitt huvud. Stackars min Eddy som får ta smällarna. Jag får be om ursäkt för att jag är så melankolisk och disträ. Jag får ju visserligen såna här perioder ibland. Men det känns så jävla...ja jag vet inte. Jag skulle behöva prata om en hel massa saker. Jag säger ett stort jävla tack till Madde dock. Vi agerade bollplank till varandra igår, på Eriks grillparty (som förövrigt slutade ganska tvärt och minde roligt kanske). Det kändes riktigt skönt att få ur sig lite granna. Hon förstår jävligt bra hon också.

Usch. Jävla skola. Vill inte gå dit imorrn. Jag går ändå. Känner att jag måste. Behöver serious talk. Nu. Kukhjärna.


Emma