Emma

Jaha. Nu när jag ligger hemma här och är sjuk, kan jag ju passa på att göra något vettigt tänker jag. Såsom att blogga. Så ni har något att läsa när ni kommer hem från skolan (eller jobbet om fallet nu är så). Har legat i min säng sen i lördags, känns quite uttjatat just nu. Kollade då på Notting Hill igårkväll, lika bra som alltid. Spike är min favoritkaraktär.

Idag ska jag kolla på Kill Your Darlings, innehållande bland andra Andreas Wilson, Fares Fares (är inte det typ det festligaste namnet ever, så säg) och Alexander Skarsgård. Jag har fått en hang-up på honom nu efter True Blood. Hans karaktär där, Eric Northman, är ju så sexig att det är skrämmande. Han är ju en riktig bad-ass vampyr som är över 1000 år gammal, och gråter blod. Vem skulle kunna säga nej till det? Att man får se honom naken är ju också ett plus. Jag tror verkligen att jag gillar bad boys. Jag menar, i True Blood kan man välja Bill Compton (den snälla, monogama, gentlemannen som gör allt för sin människa) eller Eric Northman (den elaka, iskalla och förmodligen inte-alls-monogama men sexiga mannen). Dom flesta tycker nog att ERic är jävligt sexig och skulle säkert inte ha något emot att ha lite casual sex utan förbindelser med honom. Men dom skulle nog mycket hellre välja Bill, att leva med resten av sina liv. Jag tycker mest att Bill är en fjant. En toffel. Och dom som känner mig vet hur mycket jag hatar toffel-killar. Nej, Eric är mer i min (och alla andra som gillar elaka killar) smak. Tragiskt nog ligger jag här, sjuk i min säng och fantiserar om att bli biten i halsen av Eric Northmans fejkade fangs medan vi har sex... Å andra sidan så är jag, och har alltid varit, lite utav en tragisk och drömmande människa. Vill alltid ha det jag inte kan få, i detta fall en vampyr - spelad av Alexander Skarsgård.

Fick veta förut att (nu tänker jag inte skriva mer om vampyrer, jag lovar, så ni kan fortsätta läsa) vi skulle äta makaroner här hemma. Jag hatar makaroner. Jag hatar pasta i allmänhet. Jag tycker att det smakar...lim. Klister. Vatten. Eller ja, jag kan inte sätta nån smak på det, för det smakar ingenting. Förutom jävla pastaäckel.

Inatt drömde jag att jag skulle ha barn med Ola. Jag var höggravid och vi bodde i en etta. Sen flyttade vi till en jättefin lägenhet. Vi bodde i Stockholm. Ola ville att ungen skulle heta Görel - efter hans mormor (?). Det ville inte jag. Jag menade att jag skulle vägra föda ungen om han inte ändrade sig. Det gjorde han inte. Så jag gick flera veckor över tiden bara för att jag var envis och vägrade döpa mitt barn till Görel (nu vet jag ju att man inte kan göra så, men i drömmar så kan man. Då kan man allt). Det blev ingen Görel sen ändå. Det blev en pojke. Kommer inte ihåg vad vi skulle döpa honom till. Bra dröm, om jag får säga det själv. Surrealistisk, men trevlig (hehe).

Något jag gillar med mina inlägg är att jag alltid får plats med så mycket. Jag skriver om så olika saker i ett och samma inlägg. Men det kanske är tur det. Annars skulle jag nog skriva minst 20 om dagen. Och det skulle bara få bloglovin att gå i taket, så jag klumpar ihop allt. Allt till ett, så att säga.

Nu tror jag sannerligen att ni fick något att bita i. Eller vafan, jag skriver väl så här långa inlägg var och varannan dag nuförtiden.

Förövrigt så kan jag inte låta bli att tycka att Iris är världens bästa låt. Hur jävla kommersiell och uttjatad den än är. Den är bäst. Påtal om allt och inget menar jag.


Emma