Emma

Ibland måste man släppa in nya människor i sitt liv. Låta dom ta del av vad och vem man är. Visa upp sina bra och dåliga sidor. Mentalt klä av sig naken och visa att det här är jag. Lika mycket som man måste våga släppa in någon ny, lika mycket måste man våga gå in i någon annans liv.

Att släppa in nya människor i mitt liv, och låta dom hamna ända in på lårbenet, är bland det värsta jag vet. Mina erfarenheter av sådant har fått mig att känna mig så utelämnad, förstörd och totalt uppgiven. Därför har jag enorma problem med det. Jag kan inte bara låta någon ta del av mig och min vardag. Jag tror mig vara alldeles för komplicerad, konstig och speciell för att någon faktiskt ska kunna orka med mig. Jag gör konstiga saker, jag gillar att vara själv (lika mycket som jag hatar det), jag kan inte prata känslor eller ge komplimanger, jag kan inte ta komplimanger utan att tolka fel, jag har mycket i bagaget som jag inte vill ta upp men som ibland måste få komma upp till ytan, jag stör mig på så otroligt fjantiga saker bara för att kunna skydda mig själv. Jag skulle kunna skriva en hel bok om saker man får göra och inte göra när man är med mig, saker man får göra och inte får göra när man inte är med mig, saker man ska göra för att få mig glad, saker jag stör mig på. Jag skulle kunna skriva en ännu tjockare bok om hur jag är funtad, hur man ska deala med mig, hur man ska palla, hur man gör för att inte reta upp mig, hur man gör för att förstå sig på mig. Saker som för mig är helt självklara, är sällan självklara för andra.

Jag har såna enorma problem med att binda mig, därför klarar jag inte av att stanna i ett förhållande. Jag drar så fort jag har tröttnat, så fort jag har hittat tillräckligt mycket att störa mig på. Jag vågar aldrig stanna kvar. Jag vill aldrig stanna kvar. För att jag inte vågar släppa in någon helt och hållet i mitt liv. För att jag vill kunna ha valmöjligheter. För att jag vill vara själv. För att jag inte klarar av att tänka på någon annan än mig själv. Jag vet att jag lätt sårar människor, jag vet att jag själv blir lätt sårad, och jag är rädd för smärta, så jag drar. Sårar personen, innan den hinner såra mig och så drar jag.

Det jobbiga med att släppa in nya människor är att dom inte vet om det här. Det kommer som en chock. Jag vet vem jag är, jag vet hur jag tacklar saker och ting, jag vet hur otroligt korkad jag är i vissa situationer. Jag känner mig själv. Det gör inte den nya personen, man måste börja om från början. Det är så otroligt krävande att jag hellre ger fan i det.

Jag önskar att jag kunde ändra på mig, problemet är att jag inte har en blekaste aning om hur jag ska göra. Jag hävdar själv att jag inte kan, jag vet att jag kan om jag vill. Frågan är vart viljan tar vägen. Så fort jag kommer till en situation där jag kan släppa in en ny människa så finns bara inte viljan där. Frågan är ju om jag bara inte klarar av att släppa in en ny människa eller om jag helt enkelt inte hittat någon som är värd att släppas in än?

Ber om ursäkt för långt, bildlöst (brukar det ju visserligen alltid vara) och kanske ointressant inlägg. Men det var mest för mig själv.



Emma

Idag är det tisdag och jag har hittils inte gjort något utav värde. Känns rätt bra. Svenskaprovet gick ganska okej, bortsett från att jag inte skrev på mvg-frågorna. Jag blev klar först. Allis frågade hur snabbt jag egentligen skriver ett prov. Såhär gör jag; jag tänker snabbt som en jude, skriver minst lika snabbt, jag gör först dom frågor jag är 100% säker på - för dom kräver inte så mycket tankeverksamhet, sen gör jag dom jag är lite osäker på som kräver lite mer tankeverksamhet och sist så gör jag dom riktiga nötterna som kräver mycket tankeverksamhet (här svamlar jag oftast och försöker få det att låta så bra som möjligt, det brukar ge några poäng i alla fall, vare sig jag kan ett dugg eller inte) och så hoppar jag över dom frågor jag inte kan istället för att sitta och klura när jag ändå vet att jag inte kan. Jag gör alltså aldrig frågorna i rätt ordning. Detta går på högst 30 min. Sen går jag ut genom dörren och alla kollar på en som om man hade hoppat över varenda fråga och bara skrivit sitt namn. Men så är det aldrig. Jag är bara jävligt snabb av mig, i de flesta situationer. Så nu vet ni det, kära klasskamrater, varför jag alltid går ut nästan först på alla prov.

Nu var det ju inte det jag skulle skriva visserligen. Jag skulle skriva att dagen har varit bra och att morgondagen kommer bli ännu bättre för då ska jag sova, äta Ben&Jerrys och se på SATC hela dagen. Och ikväll ska jag se på New Moon med Ella. Vet inte riktigt om jag vill se den egentligen ändå, Twilight gav mig ju en sjujävla ångest, men vi hoppas att den här inte är lika "hemsk". Hade ju tänkt se den med Madds & co, men då jag är upptagen varenda helg (typ 3) innan jag åker nu så tänkte jag att det är lika bra att passa på nu när jag får chansen. För man måste ju prompt (jag gillar ordet prompt) se den, menar jag!

Nu ska jag dricka te, och försöka bli varm! Fryser fan ihjäl här hemma. Jag vet inte vad det är riktigt, men jag är glad idag. Mår bra så att säga. Humörsvängningar eller vad. Jaja, det är väl angenämt det med. Påtal om angenäma saker så beställde jag hem lite grejer idag! Nej, te var det ja. Trådtapparn tänkte jag skriva, men jag hade ju inte direkt någon tråd att tappa, skulle ju bara gå och dricka te.


Hittade förövrigt den här bilden (klickbar of shorts) bland mina bilder nyss. Den är väl kanske ett år gammal eller något. Och det enda jag kan förmå mig att tänka är: Vart fan har mitt ögonbryn tagit vägen? Ser ju cancersjuk ut. Jo, jag har i princip rakat bort det helt. Jag gjorde det då (det gör för ont att plocka dom så jag shavar istället). Det är annat nu, med ryssbrynen.

Emma

Är det inte konstigt? Att man kan känna sig så otroligt ensam ibland. Så ensam att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till. Trots att man har så fina människor runt omkring sig, så känner man sig så totalt övergiven och ensam. Jag tycker bara att det är så konsigt. En sån märklig känsla.

Jag var på bio igår. Såg Bröllopsfotografen, den var inte så bra. Det var då jag kom att tänka på det där med ensamhet. Vi satt ungefär i mitten av en rad, det satt ett par bredvid oss och så fanns det en ensam plats längst in i hörnet. Inte tror man väl att det finns någon ensam själ som vill gå och kolla på en film som Bröllopsfotografen, helt ensam, och välja en plats längst in i hörnet. Jag trodde att platsen skulle förbli tom. Men då kommer det en ensam kille, på kanske 15 år, såg ut precis som vem som helst, blond och ganska söt. Men han ser så otroligt uppgiven ut. Hans ansiktsuttryck såg inte ut att vilja kolla på en svensk torftig komedi. Men så gick han och satte sig. På den där ensamma stolen, längst in i hörnet. Jag kunde inte låta bli att tycka så synd om honom. Han såg så ledsen och ensam ut där han satt. Som om han ville straffa och plåga sig själv, just för att han var så ensam. Kanske var det så att han bara ville vara för sig själv och kolla på en rolig (nåväl) film, eller så ville han se en annan film än sina vänner som prompt skulle gå och se New Moon (inte så troligt att ett killgäng går och ser den kanske?). Vad vet jag. Men han såg så jävla ensam ut. Jag ville nästan gå fram och ge honom en kram. Som om det skulle hjälpt. Det skulle bara visat att folk tycker synd om honom, som är så ensam.

Jag hatar att se ensamma människor, det gör så ont i mig och det får mig att må illa. Och känna mig så skyldig. Varför känner jag mig ensam ibland, när jag har så fina vänner och en sån fin familj? Varför tänker jag inte på dom som är ensamma på riktigt? Så kan jag tänka. Jag vill alltid göra något när jag ser en ensam person. Gå fram och prata, visa att den inte är ensam. Men det gör man aldrig. Jag vet inte om det beror på att man inte vågar, eller om det beror på något annat. Jag önskar att jag visste.

Så nu ligger jag här och känner mig så otroligt ensam, for no reason. Känner mig så skyldig, och kan inte få bort den där killens ansiktsuttryck ur huvudet. Kanske är jag töntig, eller så är det ett tecken på att jag faktiskt inte är så iskall som alla säger, och som jag själv ofta vill påstå att jag är. Men jag känner mig bara så jävla skyldig. 


Emma 

I know I lift my values high above ground
But it's a knife in heart not having you around
If an important piece is torn apart
And you need a cure for a heavy heart

Grey's Anatomy var bra idag. Eller det är det ju visserligen alltid. Matteprovet gick mindre bra. Eller ja, det gör det ju visserligen alltid det också. Gjorde klart min snygga bild på bilden, som förövrigt var sista gången på fyra veckor. Så nu har jag sovmorgon på måndagar och slutar kvart i ett på onsdagar. Skulle väl inte påstå att jag klagar.

Hade utvecklingssamtal förut också. Allt funkar finemang! Förutom en sak - spänningen är olidlig - matten! Otroligt nog, right? Ig-varning. Ta dig i röven Magnus. Men det löser sig. Niklas tyckte att jag borde gå på extramatte. Annars var han nöjd med mina prestationer. Jag också. Bra det.

Ska snart sova. Har inte orkat plugga nånting idag. Orkar inte bry mig.

Imorrn planerar vi Öppet Hus. Askul.


Emma

Becka ringde mig förut. Jag ska ju dit ikväll, hon sa "du måste vara utklädd!". Om jag inte nämnt det tidigigare, så avskyr jag maskerader och sånt där. Jag gillar att se folk som är utklädda, men jag vill inte vara det själv. Men ibland måste man väl bjuda på sig själ ibland. Så jag tog på mig en röd latexdräkt med hål för brösten och rumpan, som låg gömd längst in i garderoben. Ska man vara utklädd ska man vara värst, eller?






nejvars. Jag skojade bara, men det förstod ni nog. Jag fluffar upp håret, tar på mig färgglada kläder, tights, ett rosa diadem och agerar 80-talsbrud. Jag kanske inte ser ut som en, men jag har ju försökt! Och det är ju ändå tanken som räknas.

Ja, nu ska jag väl gå och fixa mig lite. Åker med sex-bussen (hehe). Haj.

Emma

När jag kom hem idag, cirkus klockan ett, så la jag mig i sängen och somnade på två röda. Vaknade för en halvtimme sen. Är det då man vet att man har haft en rough vecka eller?

Inatt vaknade jag klockan tre och hade en sån jävla huvudvärk att jag mådde illa. Migrän eller dylikt skulle jag tro. Låg där och nästan skrek av smärta. Fick för mig att jag hade tagit en Ipren, och undrade varför den inte hjälpte. Men jag hade ju inte tagit någon. Så jag fick gå upp och knarka i mig ett par stycken. Sen låg jag och räknade minuter och bad till Gud att huvudvärken skulle släppa. Det gjorde den tillslut och jag somnade väl om vid halv fyra. Där försvann den skönhetssömnen! Förmodligen därför jag såg ut som stryk i skolan idag. Kläder som såg ut som en pyjamas, flötigt hår och en mössa. Men det var åtminstone bekvämt.

Lider fortfarande av lite huvudvärk så kvällen blir lugn. Idol och någon film (funtar på Spread, som Becka tipsade om. Ashton Kutcher kanske botar mig). Blir bra.

Emma

Snart kommer det folk hit. Då blir det fika. Och paket. Och prat om vuxna saker (utbyggnader, försäkringsbolag, bilar, skatt och diverse annat), som man inte kan hänga med i då jag ger blanka fan i om Folksam har bättre försäkringar än TryggHansa och jag har inte en blekaste aning om vad restskatt eller karens är för något. Nja, så farligt kanske det inte är. Det kan ju faktiskt pratas om roliga saker också, om man har tur! Och då får man vara snabb med att lägga in en kommentar. Man kan ju tycka att det borde pratas om mig, då det är jag som har fyllt år. Fast det kanske inte är så kul, vad finns det att säga om tjejen som ger melankoli ett ansikte liksom. Inte så mycket. Jo, det finns rätt mycket och nu ska jag sluta vara så förbannat pessimistisk. Det ska bli kul med kalas!
 

Tänkte att jag kunde visa två grejer jag fick igår. Ett fint halsband och tre armband.

1. Halsband med öppningsbart hjärta, rosett, pärlor och lite annat. Sånt som jag gillar. Funderar på att sätta in en bild på Dregen och en på Ola i hjärtat, bara för att jag är så jävla körd.
2. Armbanden, ett silvrigt, ett guldigt och ett som är både och. Dom låter som fan så fort man rör armen, men dom är fina.

Nu kom första gästen. In i dimman! Hej då.



Emma